Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det går inte att ha ett Oxford i varje buske

Stefan Löfven på valturné i Mälardalen 2018. Under denna turné deklarerade han att Mälardalens högskola skulle få universitetsstatus.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Ett Oxford smäller man inte upp hursomhelst, om man bryr sig om kvalitet.
Foto: SHUTTERSTOCK

Trots högtidstalen om Sverige som ledande forskningsnation visar den S-ledda regeringen än en gång att den inte värderar spetskompetens. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Statsminister Stefan Löfven anlägger gärna en högtidligton när han uttalar ordet ”bildning”. Han tycker att det är så viktigt. ”Land ska med bildning byggas!” dundrade han i sitt kongresstal i Örebro 2019. 

Men under de rödgröna har den högre utbildningen misshandlats på ett skrämmande sätt. Regeringen verkar se ett egenvärde i att trycka in så många studenter som möjligt på lärosätena, blind för att stora kvantiteter hotar utbildningarnas kvalitet.

Under Löfven fortsätter också S-traditionen att förläna universitetsstatus till högskolor med tveksam - eller i fallet med Mälardalens högskola, undermålig – akademisk standard. 

Stefan Löfven talar också gärna andäktigt om ”forskning” och ”innovation”. Men även här pågår misshandel. .

Forskningsanslagen höjdes i vårändringsbudgeten – men mest pengar går till högskolor som bedriver minst forskning, konstaterar två ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) på Svenska Dagbladets debattsida

Hur gick det för dem? Illa.

Högskolan i Kristianstad får en 40-procentig höjning och Högskolan i Halmstad en 27 -procentig. Det är ”närmast gigantiska höjningar”, enligt debattörerna. Ytterligare tre högskolor får anslagshöjningar på 19-27 procent. 

Formkurvan är blek, men det finns fortfarande respekterade, forskningstunga svenska universitet som kvalar in på världsrankningslistor, som Karolinska institutet och universiteten i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Lund. 

Hur gick det för dem? Illa. De får en genomsnittlig höjning av forskningsanslagen på 2,4 procent! Ingen höjning alls, när sådant som inflation och lönekostnader har gjort sitt.

KVA sammanfattar galenskapen så här: ”Umeå universitet, där den upptäckt som belönades med 2020 års Nobelpris i kemi gjordes, får 1,62 procent ökning – lägst bland alla lärosäten i Sverige – medan Mälardalens högskola, som av domstol tvingats betala skadestånd för undermålig utbildning, får 14,4 procent.”

Så enkelt är det när man inte ser konflikten mellan kvalitet och kvantitet.

Hur är det möjligt? KVA-ledamöterna ser påtryckningar från regionalt håll som en förklaring; högskolor och universitet ses som tillväxtmotorer. Men frågan är om regeringen går dem motvilligt till mötes. Det är inte så säkert. 

I forskningspropositionen för 2021-2024 står det att ”forskningsanslagen är också nödvändiga för utbildning med hög kvalitet i hela landet”.

Så regeringen lär ta Kungliga Vetenskapsakademiens varningar med ro. Debattörerna skriver att Sverige behöver ”stora forskningsuniversitet där internationellt ledande forskare kan arbeta i nätverk och med tillgång till hög­specialiserad utrustning.” 

Javisst, det tycker väl regeringen också. Fast de ska finnas överallt i hela landet. Så enkelt är det när man inte ser konflikten mellan kvalitet och kvantitet. 

Så länge de rödgröna har makten lever den svenska akademien farligt. Det går inte att ha ett Oxford i varje buske.