I förskolan ska alla barn få hjälp att ”utveckla sin kulturella identitet”. Det är ett av målen i läroplanen.
Det är en vacker, tolerant formulering. Men en rapport om läget i Malmös förskolor visar att den också kan vara problematisk. Hederskulturer har drag som är helt inkompatibla med svenska normer och lagar. De måste bekämpas.
I rapporten vittnar förskolepersonal om flickor som inte får spela fotboll, klättra i träd eller gympa; som tycks kontrolleras av sina bröder eller måste bära slöja även om den är i vägen och kliar. Flickor som drömmer om att få simma eller dansa.
Pojkar får, å sin sida, inte visa känslor eller gråta, inte klä ut sig i klänning eller testa nagellack. Däremot får de vara busiga och våldsamma. Föräldrar reagerar inte nödvändigtvis negativt när de får höra om sådant.
Släkten har all rätt att lägga sig i barnuppfostran, i en hederskontext.
Bakom barnen, och deras hårt inpräntade normer, finns föräldrar med bestämda åsikter om kropp och kön. De försöker styra personalen med krav på strikt könsseparation – som att flickor och pojkar inte får leka ihop eller röra vid varandra – och har synpunkter på vilka leksaker barnen leker med, utifrån kön.
Föräldrar påverkas i sin tur av släkten. Det finns vårdnadshavare som vill att barnen ska behandlas ”svenskt”, men släkten har synpunkter. Och släkten har all rätt att lägga sig i, i en hederskontext.
Vikten av att motarbeta det här fenomenet kan inte överskattas. Men hur gör man?
Först och främst bör alla kommuner kartlägga hedersförtrycket i förskolorna, precis som Malmö gjort. Hur utbrett är problemet, hur uttrycks det? Kunskap är makt.
Röda, riksomfattande linjer måste dras inom förskoleverksamheten. Det ska vara kristallklart för såväl personal som föräldrar att sådant som könsseparation, leksaksregler, slöjtvång och kontrollerande manlighet är oacceptabelt. Föräldrar bör få strukturerad, professionell information redan under inskolningen.
Prydhet och tabun kring kropp och nakenhet får inte bli det nya normala.
Personal måste utbildas i hederskultur. I en DN-intervju om rapporten säger Rose-Marie Carlsson (S), som är politiskt ansvarig för förskolorna i Malmö: ”Diskussionen om manligt och kvinnligt finns ju på många arenor.” Hon relativiserar; det är hon inte ensam om. Men det är inte nyanser som skiljer hederskultur från svensk kultur. Det handlar om väsensskilda normsystem.
Att mota hederskulturen är en stor utmaning och, ja, okänt vatten. Vad händer med barn som får leka frimodigt på förskolan och sedan gör samma sak hemma? Riskerar de att straffas? Hur undviker man det?
En låt-gå-modell är omöjlig. Svenska institutioner får inte medverka till att upprätthålla strukturer som förtrycker flickor och gör pojkar till aggressiva förtryckare. Prydhet och tabun kring kropp och nakenhet får inte bli det nya normala.
Rapporten visar som sagt att barn från hederskulturer har fått normer tydligt inpräntade i sig. Personalen måste på samma självklara sätt driva de normer som gäller i Sverige.