Det är dags att driva ut politrukerna ur templet

Centerledaren Annie Lööf vill, likt majoriteten av kollegerna i partipolitiken, ha makt och inflytande i Svenska kyrkan. Hon har redan förhandsröstat.
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: STIG HAMMARSTEDT / PRESSENS BILD

Denna söndag hålls Sveriges konstigaste val. Det är synd. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Stefan Löfven är inte "aktivt troende", säger han. Men han har likväl mycket bestämda åsikter om hur ett visst religiöst samfund ska fungera. Bland annat anser statsministern att det bör vara förbjudet för prästerna i sagda organisation att vägra viga samkönade par. 

"Jag kan förstå att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det", medger han i Kyrkans Tidning. Men han och Socialdemokraterna har sin linje klar inför kyrkovalet: det handlar om alla människors lika värde.

Statsministern jämför med barnmorskors krav på samvetsfrihet: "Jobbar man som barnmorska måste man kunna utföra aborter, annars får man göra något annat. Det är samma sak med präster som inte vill viga samkönade."

Löfven talar förstås inte om katolska präster. Han saluför heller inga idéer om hur imamer med vigselrätt bör agera för att inte få sparken. Detta handlar om Svenska kyrkan, en kyrka som S-ledaren snarast tycks betrakta som en del av den offentliga sektorn. 

Och då följer ju logiskt att prästerna måste ge den samhällsservice som politiker kräver om de vill ha jobbet kvar. 

Staten och kyrkan sitter i samma båt

Denna besynnerliga ordning har sin historiska förklaring. På 1500-talet sa Sverige adjö till påven och vi fick en nationalkyrka. Fram till 1860-talet var gränsen mellan kyrka och kommun högst suddig, men då kom nya kommunallagar och en bodelning gjordes. 1863 inrättades kyrkomötet, kyrkans högsta demokratiska instans, som bestod av både präster och lekmän. Något prästvälde ville Sverige inte ha.

1982 infördes direktval till kyrkomötet. Och vid millennieskiftet skildes kyrkan slutligen från staten. Svenska kyrkan definierar sig numera som "ett evangeliskt-lutherskt trossamfund".

Men partipolitiken lever kvar i detta samfund, där det går fyra förtroendevalda på varje präst. De flesta partier inser att det är en bisarr lämning och så kallade "nomineringsgrupper" har uppstått, fria från moderpartiet - åtminstone på papperet:

Jan Björklund (L) har twittrat att han minsann tänker rösta på Fisk, Fria liberaler i svenska kyrkan. Jonas Sjöstedt (V) - som har lämnat kyrkan - uppmanar till röstning på Visk, Vänstern i svensk kyrkan. Och så vidare. 

Partiernas makthunger krattar för Åkesson

Det enda parti som haft den goda smaken att inte öppet stödja en avknoppare inför valet är Moderaterna. Socialdemokraterna och Centern kör tvärtom på i vanlig partiform och i synnerhet S menar att de har ett starkt vägande skäl: de måste ta fajten mot SD. 

SD förstod tidigt att det demokratiska underskottet i kyrkovalet, i form av hyperlågt valdeltagande - 12 procent i senaste valet - ger dem möjlighet att få rejält fotfäste om de mobiliserar. 

Självfallet står SD inte bakom de moderna, toleranta och inkluderande värden som bland andra S försvarar. Men det enda effektiva och allmänt vettiga sättet att beröva Jimmie Åkesson en kyrklig fjäder i hatten är att partipolitiken helt lämnar det evangeliskt-lutherska trossamfundet Svenska kyrkan. 

Släng ut politrukerna ur templet. 


Läs också:

Politikerna måste lämna Gud i fred