Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den svenska ensamheten är ett folkhälsoproblem

Himmel och helvete. Ingen högtid är mer knuten till föreställningar om varm gemenskap än julen. Och aldrig kan ensamheten kännas tyngre.Foto: TASS / SERGEI BOBYLEV/TASS/SIPA USA SIPA USA

Stigande välstånd gör oss rörligare, mer individualistiska, äldre - och mer isolerade. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Julen är en tid för traditioner och gemenskap. Kanske blir det inte exakt som man hade tänkt sig: hemmet fyllt av granris och gnistrande pynt, sju sorters egenhändigt inlagd sill och släktingar som har blivit oanade charmtroll sedan i fjol. 

Det är lyxproblem. Julen är också den högtid då ensamheten kan dåna som mest.

Många svenskar är ensamma i dag, av olika skäl. Familjen kan flyttat långt bort, man kanske har mist kontakten eller så har alla ens närstående gått ur tiden. Om modernitetens plus är rörlighet, individualism och ett långt liv så är ensamheten dess mörka baksida. 

Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, är ungefär 300 000 personer socialt isolerade i Sverige. Den goda nyheten är att unga för det mesta har ett socialt sammanhang, men efter pensionen tar ensamheten fart. Mer än var tionde person över 75 lever ensam och träffar bara anhöriga, vänner eller bekanta några gånger i månaden - om ens det. Bland dem som har passerat 85 är det ännu värre; där är 16 procent socialt isolerade. 

Världens första ensamhetsminister

Bland de äldsta är kvinnor nästan lika hårt drabbade som män; annars är männen mest ensamma. Redan i medelåldern saknar snudd på var femte man en nära vän. I parrelationer är det oftast kvinnan som håller det sociala nätverket vid liv, ordnar sammankomster och kommer ihåg bemärkelsedagar. Blir det skilsmässa, eller om makan avlider, kan mannen stå helt utan socialt sammanhang.

I debatt och nyhetsflod ligger fokus nästan uteslutande på ungas psykiska ohälsa. Men självmord är vanligast bland ålderspensionärer och i synnerhet bland män över 80 år.

Utbredd ensamhet är inget unikt svenskt problem. I Storbritannien tillsattes i fjol en ensamhetsminister, Minister for Loneliness, för att ta itu med landets ”ensamhetsepidemi” - 3 miljoner ensamma själar - och utarbeta en nationell strategi mot ensamheten.

Recept mot ensamhet

En nationell strategi är inte så tokigt som det kan låta. På samhällsnivå är ensamhet ett folkhälsoproblem: dubbelt så farlig som fetma och lika skadlig som alkoholism eller som att röka 15 cigaretter om dagen; isolering kan kopplas till hjärt-kärlsjukdomar, stroke och demens.

I Storbritannien ska läkare nu kunna skriva ut ”sociala recept”, remittera patienter till socialarbetare som skräddarsyr lösningar och fritidsaktiviteter för att bryta ensamheten. 

Liknande idéer har lyfts av Liberalerna, och så sent som i går lanserade Miljöpartiet i Göteborg ”recept mot ensamhet” i GT. 

Det är välkommet. Men samtidigt drar kommunerna ner på äldreomsorgen runtom i landet. Tidningen Kommunalarbetaren listar de vanligaste sparåtgärderna, bland dem att lägga ner äldreboenden och dagverksamheter, tvinga hemtjänstpersonal att jobba snabbare och ersätta hemtjänstbesök med kameror. 

Det är en strategi för ökad ensamhet bland de sköraste äldre. Det är bortom ovärdigt.