De som jagade Lars Vilks är lika farliga i dag

Så minns konstvärlden Lars Vilks
Trots de internationella hoten som riktades mot Lars Vilks bestod hans första försvarslinje under flera år av en yxa.
Foto: STEFAN LINDBLOM / STELLA PICTURES

Lars Vilks är borta. Men hotet från dem som jagade honom finns kvar.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I Sverige älskar vi yttrandefriheten – i alla fall som abstrakt idé. Politiker hyllar gärna världens äldsta tryckfrihetslagstiftning. Men i praktiken är ämnet mer känsligt. 

Ingen visste mer om det än konstnären Lars Vilks.

Hans enkla blyertsteckning av den muslimske profeten Muhammed som rondellhund från 2007 väckte våldsamma reaktioner.

Terrornätverket al-Qaida i Irak utfäste en belöning på 10 000 dollar till den som mördade Vilks och terrorgruppen al-Shabab i Somalia uppmanade sina anhängare att skära halsen av honom.

Många lystrade till uppmaningarna. 

Ett brödrapar från Landskrona försökte bränna ner hans hem i Nyhamnsläge, en amerikanska dömdes för att ha planerat att mörda Vilks och i Göteborg greps tre män när de beväpnade med knivar letade efter honom.

Men trots att attackerna uppenbart var riktade mot en konstnärs och akademikers yttrandefrihet – år 2010 lyckades upprörda människor exempelvis stoppa Vilks föreläsning på Uppsala universitet – var stödet för honom ljummet och fyllt av reservationer.

Udden riktades ofta mot Lars Vilks påstått problematiska konst – inte mot dem som ville mörda honom.

Länge fick Lars Vilks också sköta sitt eget personskydd. Trots de internationella hoten som riktades mot honom bestod hans första försvarslinje under flera år av en yxa.

Lars Vilks blev ett levande exempel på hur sent och hur naivt som Sverige reagerade på den våldsbejakande islamismen.

Först efter att Taimour Abdulwahab sprängt sig till döds på Drottninggatan 2010 och hävdat att dådet var en hämnd för Muhammed-teckningen fick Vilks personskydd.

Livvakterna från polisen lyckades förhindra dödliga attacker på Lars Vilks – även om det var nära 2015 när en terrorist attackerade ett debattmöte i Köpenhamn och sköt ihjäl filmaren Finn Nørgaard.

På ett annat plan var hoten däremot framgångsrika. Under de sista 14 åren av sitt liv var Lars Vilks en ofta illa sedd gäst. Få vågade längre ställa ut hans konst eller bjuda in honom till panelsamtal. Det ansågs enklare för alla om han bara höll sig undan och höll tyst.

Lars Vilks privatliv förmörkades av att han inte tilläts att exempelvis att fira jul med sin käresta. Polisen skyllde på en förhöjd hotbild, men Danmark lyckades samtidigt skydda hotade konstnärer utan sådana drastiska inskränkningar.

Genom sin konst avslöjade Lars Vilks inte bara det svenska hyckleriet kring den så omhuldade yttrandefriheten – skillnaden är milsvid mot hur exempelvis det officiella Frankrike har försvarat rätten att häda och karikera.

Han blev också ett levande exempel på hur sent och hur naivt som Sverige reagerade på den våldsbejakande islamismen. Medan Lars Vilks fördes från gömställe till gömställe fortsatte svenska kommuner att betala islamistiska extremister för att driva skolor.

Lars Vilks är borta. Men hotet från dem som jagade honom från hans hem och ur offentligheten finns kvar.


Lars Vilks liv under dödshot – tvingades leva med polisbeskydd.