Det var en lågoddsare att Stefan Löfven skulle utnämna Margot Wallström till utrikesminister 2014. Hon hade lång internationell erfarenhet både från EU-kommissionen och från FN-skrapan. Tyvärr valde hon att fokusera mindre på Bryssel och mer på FN-frågorna.
Det vägvalet är extra märkligt med tanke på tiden vi lever i. De senaste fem åren har Ryssland annekterat Krim, britterna har röstat för att lämna EU och Donald Trump har sått tvivel om Natos säkerhetsgarantier.
Det har fått försvarsminister Peter Hultqvist att fokusera mindre på insatser i fjärran och mer på att stärka det svenska försvaret genom allianser med vänner. Utrikesminister Margot Wallström har dock envist kört på i Palmes hjulspår där Långtbortistan alltid tycks vara mer intressant än närområdet.
Margot Wallström prioriterade FN
Visst kan Wallström peka på framgångar, som Jemen-förhandlingarna och samtalen med Nordkorea. Den kanske största segern kom när Sverige 2016 knep en plats i FN:s säkerhetsråd. Men priset blev högt. Sverige gick till val på att fjärma sig från den gemensamma utrikespolitiken inom EU och kampanjen kantades av bjudresor, mörkläggning och fjäsk för diktaturer.
Margot Wallström tog under sin tid som utrikesminister öppen strid med både Israel och Saudiarabien. Tyvärr visade hon då sina brister som diplomat.
Att erkänna Palestina var rätt i sak, men genom sin onyanserade kritik av Israels försök att försvara sig mot palestinska terrorister gjorde hon det lätt för Netanyahus regering att frysa ut henne.
Att kalla Saudiarabiens rättssystem för ”medeltida” kunde absolut ha varit en strid värd att ta. Men att Sverige snabbt tvingades pudla skickar knappast rätt signaler till saudiska människorättsaktivister som hotas av spöstraff.
Annan högerkritik av Wallström har varit fånigare. En svensk utrikesminister ska självklart kunna samtala även med representanter för en sådan regim som Iran; det är vad diplomati handlar om.
Valet att fokusera på feministisk utrikespolitik var inte heller fel. Problemet var snarare att det var svårt att se en rät linje i Wallströms prioriteringar.
Att det var under Margot Wallströms tid som utrikesminister som en svensk ambassadör deltog i försök att tysta dottern till fängslade Gui Minhai förblir en stor plump i protokollet.
När Hultqvist-doktrinen i juli till slut ställdes mot Wallström-doktrinen i regeringen förlorade lyckligtvis utrikesministern. Sverige kommer inte skriva under konventionen om förbud mot kärnvapen - något som hade underminerat vårt försvarssamarbete med Nato.
Bryt med Palme-nostalgin
Vem ska då efterträda Margot Wallström? Rent kompetensmässigt borde Cecilia Malmström vara självskriven efter två perioder som EU-kommissionär med tunga portföljer. Men det är förmodligen att hoppas på för mycket.
Inom Socialdemokraterna har Urban Ahlin, tidigare talman och numera ambassadör i Kanada, bäst utrikespolitiska reflexer. Han har en realistisk syn på Sveriges plats i världen och skulle prioritera ett tätare samarbete med EU och Nato framför det fluffiga arbetet i FN.
Tyvärr diskvalificerar det nog honom från att bli socialdemokratisk utrikesminister.