Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Dagis ska inte
vara förvaring

Foto: Taras Yakovyn/Colourbox

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Sverige är barnens förlovade land. Det är i alla fall så vi vill se på oss själva. Vi ska ha en barnomsorg i världsklass, brukar det heta, och ambitionerna är det inget fel på. Förskolan är numera en egen skolform med läroplan och krav på att varje förskola måste ha minst en utbildad förskollärare.

Samtidigt har tillgången till barnomsorg successivt stärkts - från platsgarantin 1995 till rätt för föräldralediga och arbetslösa att ha barnen på förskola och nu senast en satsning på utbyggt nattis.

Problemet är att det finns ett växande glapp mellan ambitioner och resurser. Följden har blivit att barngrupperna inom förskolan blir allt större. Under 1980-talet låg den genomsnittliga gruppstorleken på 13 barn. I dag har den siffran ökat till 17, enligt Skolverket.

Och när SVT granskar verkligheten bakom statistiken visar det sig att situationen i praktiken är ännu sämre. En majoritet av avdelningarna har barngrupper med 15-19 barn och 13 procent har 25 barn eller fler.


Det är ont om svensk forskning kring hur stora barngrupper påverkar barnens utveckling, men enligt en rapport som Skolverket gav ut 2001 så bör grupperna för fyra- och femåringar inte överstiga 13-15 barn om de ska utvecklas på ett optimalt sätt. För de mindre barnen och för barn med särskilda behov krävs än mindre grupper. Det säger något om hur långt från idealet vi har kommit.

De flesta psykologer tycks vara ense om att såväl den språkliga som den känslomässiga ut- vecklingen hos små barn kan ta skada om grupperna blir för stora och personaltätheten för liten. Små barn behöver kunna knyta an till en eller ett fåtal pedagoger och få ett tryggt sammanhang.


Det är därför dags att lyfta denna fråga politiskt. Dessvärre har vi en kristdemokratisk barnminister som bryr sig mera om föräldrarnas möjligheter att vara hemma med sina barn än om kvaliteten i förskolan. Över huvud taget finns det en bedövande politisk feghet i förhållande till barnomsorgen. Alla vill lova mer service till stressade småbarnsföräldrar, men ingen vågar ens knysta något om att maxtaxan borde höjas eller prioritera ner något, såsom nattis.

Maxtaxan har inte höjts sedan 2003 och uppgår till blygsamma 1 260 kronor i månaden. Samtidigt har kostnaderna per barn stigit med 25 procent. En höjning av maxtaxan skulle visserligen ge ökade marginaleffekter i vissa inkomstskikt, men det ska vägas mot behovet av tillskott i verksamheten.

I den bästa av världar skulle barnomsorgen vara en avgiftsfri del av välfärden. Erfarenheten visar att även små barn är väldigt läraktiga och en pedagogiskt inriktad förskola kan kompensera för en del av de svårigheter som vissa barn upplever senare under skolgången.

Den krassa verkligheten är dock att behovet av egenfinansiering i välfärden kommer att öka om vi ska klara framtidens åtaganden. Att höja maxtaxan är betydligt bättre än att låta barnomsorgen successivt förvandlas till barnförvaring.