Dådet i Norge visar att det räcker med en galning

Steinar Risinggard, ordförande i norska bågskytteförbundet, om 37-åringen Espen Andersen Bråthen, när Expressen pratar med honom.
En stad i sorg. Norsk polis på plats i Kongsberg efter attacken där fem personer dödades.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Fem personer dödades när Espen Andersen Bråthen gick till attack i norska Kongsberg. Hotet från radikaliserande ideologier lever.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det var tidigt i onsdags kväll som Espen Andersen Bråthen, 37, beväpnad med bland annat pilbåge, gick till attack i Kongsberg utanför Oslo. En halvtimme efter den första attacken var fyra kvinnor och en man döda, och ytterligare två personer skadade. Den norska säkerhetspolisen, PST, misstänker att handlar om ett terrordåd. Andersen Bråthen har konverterat till islam och har enligt PST kopplingar till radikala miljöer. Han är också dömd för att ha mordhotat sina föräldrar.

Norska myndigheter uppger att Andersen Bråthen har haft flera kontakter med vården innan han tog med sig pilbågen till mataffären i Kongsberg. 

Ännu vet vi inte vilka motiv han hade. Men spekulationerna är i gång.

Efter fruktansvärda, till synes både meningslösa och urskillningslösa våldsdåd fastnar ofta debatten i frågan – var gärningsmannen psykiskt sjuk, eller en ideologiskt/religiöst övertygad terrorist? 

I verkligheten är det inte vattentäta skott mellan kategorierna. De som lockas ner i nätets svarta hål av konspirationsteorier och radikala budskap är inte sällan personer som mår dåligt, lider av missbruk, eller befinner sig i en livskris. Att se det handlar inte om att ursäkta dem, utan att kunna förhindra att andra följer samma väg.

Radikala grupper inspirerar ensamvargar att agera på egen hand, utan att de behöver ge specifika instruktioner

Hatpredikanter av olika schatteringar – vare sig de är radikala islamister som förespråkar jihad eller högerextremister som vill provocera fram ett raskrig – är skickliga på att hitta sårbara personer som är mottagliga för deras budskap. De ger sina följare såväl en syndabock som förklarar egna misslyckanden som en mening att leva för. Det är en kraftfull kombination. 

Radikala grupper inspirerar ensamvargar att agera på egen hand, utan att de behöver ge specifika instruktioner. De ger ”ett slags ideologisk fernissa” som rättfärdigar våld, skriver den svenska Säkerhetspolisen.

Därför är det avgörande att myndigheterna forsätter att övervaka de våldsbejakande miljöerna.

Ensamvargarna är allra svårast för säkerhetstjänster att upptäcka i tid. De behöver inte kommunicera med andra terrorceller, eller skaffa sig sprängämnen och avancerad utrustning. I händerna på en psykiskt instabil fanatiker kan vardagliga föremål – en lastbil eller en kökskniv – bli effektiva mordredskap. 

Det går inte att förbjuda människor från att äga bilar eller knivar, eller hindra alla som vill bygga en pilbåge. Det gäller för samhället att fånga upp de ensamma män som lever i utanförskap, och som kan utgöra en risk. 

Det finns ingen motsättning mellan hårda tag och mjuka, förebyggande insatser. I arbetet mot terror kan en välutbyggd psykiatri vara lika viktig som en vass säkerhetstjänst.


Se även: Vittnet: ”Såg butiksanställda krypa ut ur butiken”

Vittnet Linda cyklade med döttrarna vid händelsen.