Carolin Dahlman
Bara hälften av ministrarna kallar sig feminister, berättade Ekot i tisdags morse.
Detta betyder självklart inte att regeringen skulle vara anti-feministisk, eller på något sätt emot att kvinnor ska ha lika rättigheter.
Ulf Kristersson, M, har förstås inga planer på att införa hemmafruplikt eller avskaffa kvinnors rösträtt. Kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män, säger statsministern, som själv är ett av dem som kallar sig feminist.
De ministrar som valde att inte använda ordet argumenterade på ett liknande sätt, och det är ju huvudsaken. De vill gott och kämpar för kvinnosaken. Det är insidan som ska räknas i politik.
Men kommunikation är också viktigt. Att välja att kalla sig feminist bör inte vara främmande för fler till höger.
Är det vänstersidans tolkning av begreppet som får statsråden att tveka?
Jag själv är feminist och är långt ifrån vänster. Jag vill i liberal anda frigöra människor från könsroller, att individer ska bedömas efter vilka de är, inte baserat på kön.
Detta kan jag, Gudrun Schyman och Nooshi Dadgostar, V, enas om. Vi kan skåla och höja plakat. Le i samförstånd.
Men däremot blir det dålig stämning när vi ska prata om lösningar. Vi kan notera orättvisor eller ogilla tvingande könsroller och ändå ha diametralt olika syn på hur dessa ska rättas till.
Är det vänstersidans tolkning av begreppet som får statsråden att tveka?
Några exempel:
Vänstern ställer ofta grupp mot grupp, vill ta rättigheter från män och ge till kvinnor. Tyvärr har både partiledare från MP och C talat om män med illa dolt förakt.
Men könskrig är destruktiva. Det är betydligt bättre att peppa och heja på alla individer – kvinnor, män, binära. Lyft alla, ge alla samma chans.
S har genom åren hotat med lagstiftad kvotering till bolagsstyrelser. EU-parlamentarikern Heléne Fritzon, S, stöttade ett EU-förslag om detta nyligen.
Högerfeminister vill i stället värna näringslivets rätt att själva styra sina företag, och föredrar meritokrati.
På Aftonbladets ledarsida menade Ingvar Persson att skattesänkningar på företagande och kapital har gynnat män, därför var Kristersson ingen riktig feminist.
Men det beror ju i grunden på att färre kvinnor driver företag, fler jobbar i offentlig sektor och många arbetar deltid. Kvinnor sparar även i lägre grad i aktier. Politiker som verkligen vill att fler kvinnor ska tjäna mer pengar bör förorda sänkt skatt på ISK-sparande och sänkt bolagsskatt.
En viktig jämställdhetsfråga är hedersförtrycket, som gör många flickor ofria. Tyvärr har man från vänster ibland relativiserat kvinnoförtryck.
Magdalena Andersson, S, jämförde slöjtvång med att bära hatt. Ledande vänsterpartister anklagade Amineh Kakabaveh och andra V-kvinnor för att gå rasisters ärenden när de lyfte frågan om moralpoliser i förorten.
Om feminismen fått dåligt rykte på grund av hur vänstern beskrivit den är det trist. Kampen för jämställdhet är självklart viktigare än vad man kallar sig, men feminism är ett vackert ord som ministrar gott kan fylla med sin egen definition och använda utan att skämmas.
Högern borde inte låta vänstern ha monopol på feminism.