Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bomber inte nog för att krossa IS

Agera i tid. Det förebyggande arbetet mot radikalisering är en förutsättning för att komma tillrätta med terrorhotet mot jihadisterna.

Foto: Medyan Dairieh

Polis och militär kommer inte vara tillräckligt för att avvärja terrorhotet. Bättre förebyggande arbete krävs för att bekämpa radikaliseringen.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Efter terrordåden i Paris har kraven ökat på att Islamiska staten ska angripas militärt. Flygattackerna mot IS-mål har intensifierats och Frankrike har bett övriga EU-länder om militär hjälp.

Hemma i Sverige öppnade statsminister Stefan Löfven, S, på torsdagen för hemlig dataavläsning av exempelvis Skypesamtal, biometrisk passkontroll vid Schengens yttre gräns och för generösare regler för kameraövervakning av medieredaktioner och synagogor.


Det är insatser som är rätt och riktiga. Men att besegra IS självutnämnda kalifat i Syrien och Irak kommer inte vara tillräckligt för att avvärja terrorhotet. Långt innan Mosul och Raqqa föll i Islamiska statens händer klev svenske Taimour Abdulwahab ut med sex rörbomber på Drottninggatan i Stockholm.

När terrorexperten Magnus Ranstorp i Sveriges Radio fick frågan om vad som behövs mest efterlyste han mer av förebyggande arbete. Den som förordar insatser mot radikaliseringen anklagas dock ofta för "dalt med terrorister". Men förebyggande arbete handlar inte om att belöna krigsförbrytare - utan ytterst om att skydda civila människors liv, såväl i Sverige som i Mellanöstern.Trots att Sverige är en av Europas största exportörer av jihadister ligger vi dock långt efter många andra länder vad gäller preventiva åtgärder. Det har länge saknats ett strukturerat, lokalt arbete för att fånga upp personer som är på väg att radikaliseras eller som återvänder från slagfälten i Mellanöstern. Säkerhetspolisen har i allt för många fall varit den enda organisation som konfronterat dem.

I många fall beror avsaknaden av handling på okunskap. Mona Sahlin, regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, har vittnat om att hon har mött många politiker som inte ens är medvetna om att problemen finns i den egna kommunen. I andra fall verkar det dessvärre handla om uppenbar ovilja. Trots att 20-30 personer har rest från Malmö till Syrien och Irak för att ansluta sig till jihadistiska grupper har kommunen exempelvis ännu inte anställt någon lokal samordnare mot våldsbejakande extremism.


Den attityden kan inte tolereras. Mona Sahlin efterlyser nu konkreta handlingsplaner ute i kommunerna. Det kan låta tandlöst, men utan en tydlig plan finns heller ingen ansvarsfördelning. Och då lär problemet fortsätta att falla mellan stolarna.En lång rad utredningar har redan pekat ut vad som behöver göras. Inför avhopparverksamhet, permanenta den nationella samordnaren, förbättra samverkan mellan kommuner och statliga myndigheter och bygg ut stödet till anhöriga.

Det är inga mirakelmetoder med 100-procentig effekt. Svenska medborgare kommer säkerligen att fortsätta att resa till Syrien och Irak för att ansluta sig till extremistgrupper. Men varje person som hindras från att radikaliseras - eller som kan stödjas i sitt avhopp - medför både en samhällsekonomisk vinst och ökad trygghet i Sverige.

Det finns ingen tid att förlora.