Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Opinionsbloggen

REPLIK: ”Läsa med öronen är inte fusk”

REPLIK: Dyslexiförbundet m.fl. svarar på Ann-Charlotte Marteus krönika ”Dyslektiska barn har rätt att lära sig läsa – med ögonen”.

 

Dyslexirörelsen har kämpat länge för alla barns rätt att lära sig läsa. Läsa-skriva-räkna-garantin som infördes i somras blev ett genombrott. Vi fortsätter att driva den frågan.
Men rätten att få använda hjälpmedel är något annat. Läsning består av avkodning och förståelse. Förenklat är avkodningen när man gör om bokstäver till ljud. Den som läser med flyt avkodar automatiskt. Men så lätt är det inte för alla. Kärnan i funktionsnedsättningen dyslexi är just svårigheten att avkoda. Det går inte automatiskt. Följden blir mödosam läsning, överbelastat arbetsminne och lite kraft över till att förstå. Man kan säga att avkodningen står i vägen för innehållet. Eller att bokstäverna blir en barriär.
Tidig upptäckt och insatser i form av språklekar och övningar ger resultat. Den som är kunnig på området vet att vissa övningar är mer effektiva än andra, till exempel att öva på kopplingen mellan ljud och tecken. Den kunnige vet också att det finns ett antal elever som trots träning aldrig når en fullt automatiserad avkodning. De kommer alltid att vara långsamma och ineffektiva läsare.
Utan hjälpmedel i form av talsyntes, talböcker och rättstavningsverktyg hamnar dessa elever på efterkälken i skolarbetet, de får dåligt självförtroende och riskerar på sikt att slås ut. De kommer inte heller kunna läsa åldersadekvat skönlitteratur som kompisarna. Även det får konsekvenser, bland annat på ordförrådet. Att behöva föra den här debatten är som att gå tillbaka 15 år i tiden. Ann-Charlotte Marteus slänger sig in i frågan utan att vara uppdaterad.
De nationella proven i svenska i årskurs 3 och 6 innehåller delar som ska testa läsförståelse. Men elever med stora svårigheter att avkoda får inte en rättvis chans att visa att de kan förstå. För dem blir nationella provet en mätning av förmågan att avkoda. Den förmågan ska skolan ha kartlagt långt tidigare och vid behov ha satt in insatser i form av extra träning i kombination med hjälpmedel.
Det är ett olyckligt faktum att elevers läsförmåga försämras. Men orsaken är inte att det finns hjälpmedel för elever med dyslexi. Den stora orsaken är brister i undervisningen, vilket i sin tur beror på att många lärare inte behärskar metoder för läsinlärning. Det kan förklaras av att läsinlärning under många år inte var obligatoriskt på lärarutbildningen – inte ens för de som utbildade sig mot yngre åldrar. Här har vi den stora skandalen. Och den har Dyslexirörelsen pekat på i många år.
Elever med svårigheter att avkoda behöver fortsatt träning, men också möjligheten att få läsa med öronen. Gärna samtidigt som de följer med i texten med ögonen. De tar på det sättet in exakt samma skriftliga innehåll som de andra eleverna. Läsa med öronen är inte fusk. Det är för vissa den enda effektiva metoden för att komma åt innehållet i en text. Och att komma åt och förstå innehållet är väl ändå huvudsyftet med läsning? De nationella proven i skolan är viktiga för att bedöma hur en elev når kunskapsmålen. En elev med dyslexi som anses behöva hjälpmedel för att nå kunskapsmålen måste få använda sina hjälpmedel även under nationella proven. Allt annat är helt galet. Lika galet som att låta en elev med synnedsättning göra samma prov utan glasögon.
Elever som tas ifrån sina hjälpmedel under provet far illa. Behandlingen strider mot Barnkonventionen. Örebro tingsrätt såg att det var diskriminering.

 

Bengt-Erik Johansson
Ordförande Dyslexiförbundet

Christina Hellman
Ordförande Svenska Dyslexiföreningen

Fredric Helgesson
Ordförande Föräldraföreningen för Dyslektiska barn