Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

REPLIK: Det är Kronqvist som är naiv om jobbinvandringen

Replik på Patrik Kronqvists ledarkrönika ”Timbro försöker blanda bort korten om arbetskraftsinvandring”

Sveriges system för arbetskraftsinvandring är naivt, skrev Patrik Kronqvist och pekade på flera farhågor: Arbetskraftsinvandringen kan kosta pengar, den är förknippad med fusk och den riskerar att skrämma bort högkvalificerade invandrare. Inget av det här stämmer, skrev jag själv som svar. Ska man ta frågan på allvar måste man försöka teckna en helhetsbild och stå för vad man vill se istället. Det undviker Kronqvist även i sin uppföljande artikel.

De offentliga finanserna är självklart viktiga i all politikanalys. Kronqvist ger dock en ensidigt vinklad bild. Han hänvisar till Ekbergs sysselsättningssiffror, men undviker nogsamt att nämna hur låga kostnaderna är. Offentliga kostnader för personer 20–65 är 50 000 kronor per år – och därtill har arbetskraftsinvandrare sjukförsäkringar, olycksfallsförsäkringar och annat på plats vilket drar ned kostnaderna ytterligare.

Om de får permanent uppehållstillstånd går kostnaderna upp, men även inkomster och sysselsättningsgrad för de anhöriga. Att plocka så selektivt som Kronqvist gör leder inte framåt, utan i cirklar. Fortfarande tyder ingenting på att arbetskraftsinvandringen är kostsam. Och tvärtemot vad Kronqvist skriver leder även lågkvalificerad arbetskraft till positiva dynamiska effekter.

Den stora frågan som lämnas hängande i luften är dock: Vad vill Kronqvist?

Kronqvist kritiserar den svenska modellen för att den är unik (ett ovanligt dåligt sätt att utvärdera politik), och kritiserar försvararna för att gnola på Thåström (ett om möjligt ännu sämre sätt att utvärdera politik). Han vill utforma systemet »så bra som möjligt«. Han vill »skruva på reglerna« för att få mer vinster och mindre kostnader. Han vill ha alla kakor, och äta dem med.

Men om man gör förändringar får det konsekvenser. Tycker man att de 99 tidningsutdelarna som kom till Sverige är ett stort problem måste man ha medel för att stoppa dem. Är det en återgång till systemet vi hade innan 2008 Kronqvist vill se – och hur går det i så fall ihop med att vilja ha en »ännu större invandring till många yrken«? Är det helt andra lösningar – och hur ser de i så fall ut? Är det bara lösa önskemål – helt utan konkreta förslag? Det får vi inte veta.

Dagens system innebär tiotusentals rekryteringar som kan fyllas och tiotals miljarder i både skatteintäkter och ökad BNP. Systemet har haft sina barnsjukdomar – både utnyttjande och utvisningar – men fungerar i all väsentlighet bra. Argumenten mot dagens system är så gott som alltid svagt belagda. Att värna systemet är inte naivt.

Att måla upp problem som större än de är, plocka enskilda siffror snarare än att bygga en helhetsbild, och ducka frågan om vad man vill se istället, är inte bara naivt – det är ansvarslöst.

Caspian Rehbinder
Timbro

Svar direkt: Vilken hållning är det som är ansvarslös?

Det är ansvarslöst av en ledarskribent att påpeka brister i ett system om man inte har en färdig politisk reform i byrålådan, tycks Timbros Caspian Rehbinder mena i sin replik till min andra ledarkrönika om arbetskraftsinvandringen.

Kritiken framstår som märklig. För Rehbinder har ju identifierat samma problem som jag har gjort: Att anhöriga till arbetskraftsinvandrare jobbar i på tok för liten utsträckning. 

I den Timbro-rapport från ifjol som Rehbinder hänvisar till i repliken ovan skriver han följande:

”Riksrevisionens granskning av arbetskraftsinvandringen konstaterar att en tredjedel av de anhöriga till arbetskraftsinvandrare i åldern 20–64 var sysselsatta 2014. Det är en låg andel, och bara drygt hälften av dem var i sin tur helårsanställda.”

Så vilka konkreta förslag har Rehbinder själv presenterat för att komma tillrätta med denna brist? Det är ju den som gör att gruppen arbetskraftsinvandrare med anhöriga har en sysselsättningsgrad som är lägre än den svenska befolkningen i stort.  I sin rapport – som i längd räknat motsvarar omkring 17 ledartexter – konstaterar han dock bara att:

”Det borde vara politiskt prioriterat att genom­föra reformer av skatter, arbetsmarknad och annat för att få upp sysselsättningen för gruppen.”

Skillnaden mellan Rehbinder och mig är alltså inte graden av konkretion i våra förslag. Det är inriktningen på dem.

Caspian Rehbinder vill förändra arbetsmarknaden så att den ska passa jobbinvandringen, medan jag tror att det vore bättre att anpassa jobbinvandringen till hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut.

Frågan är vilken hållning som är mest ansvarslös.

Patrik Kronqvist
biträdande politisk redaktör Expressen