Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Opinionsbloggen

Alen Musaefendic: Madon har fel om Pekgul


Skärmavbild 2016-05-11 kl. 11.49.18Här replikerar Alen Musaefendic på Sakine Madons krönika ”Stureplans muslimer får leva med vår ilska” (7/5):

Sakine Madon har i sin senaste krönika kritiserat min kritik av Nalin Pekguls islamkritik, som hon menar inte finns. Jag rekommenderar alla att se det näst senaste avsnittet av SVT:s Agenda, där Nalin Pekgul riktar löst grundade anklagelser åt alla håll. Pekgul menar att alla partier har ett islamistproblem. Gäller det verkligen alla partier? Gäller det Moderaterna, Kristdemokraterna, ”Liberalerna”, gäller det Centern vars partiledare följer Miljöpartiet med öppen och charmig skadeglädje?


Pekgul tillhör vad jag kallar Nicanderskolan, döpt efter Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan, vars utspel om islamistisk infiltration toppade alla medier i tre dagars tid. Inte sedan ”Bolidenterroristen” har svenska medier och politiker haft mer att skämmas för. Lars Nicander såg en parallell mellan den infiltration som sovjetiska agenter bedrev i Sverige när han var ung och den nuvarande ”islamistiska infiltration” i Miljöpartiet. Nicander har inte kunnat visa upp en A4-sida av forskning som relaterar till islamistisk infiltration av Miljöpartiet. Den enda parallellen till Sovjettiden som rimligen kan dras är till McCarthyismen, en tragisk period i USA:s historia där hetsjakten på kommunister förstörde många människors liv, i princip enbart för att gynna en opportunistisk politikers karriär.

Nalin Pekgul menar att ”vanliga muslimer” inte vill ha ”speciella banker”. Det stämmer inte. Hon menar att ”vanliga muslimer” inte vill ha religiösa friskolor. Det finns många oerhört vanliga muslimer som både arbetar inom, och har satt sina barn på en religiös friskola. Hon ser begreppet sharia som en anklagelse. Sharia är oändligt mycket mer än hudud (strafflagstifning), sharia är islam. Genom dessa och andra felaktigheter drar hon den korrekta slutsatsen att ”vanliga muslimer” (vad det nu är) inte vill leva i parallella samhällen. Om skräddarsydda banktjänster är att leva i ett parallellt samhälle får Pekgul även rikta kritik mot etiska fonder, riskfyllda fonder, i princip alla sorts fonder.

Nalin Pekgul bör renodla sina definitioner, vara tydligare när hon presenterar dem, och ibland ackompanjera sina anklagelser med faktiska bevis. Tills det att hon gör det bör hon inte anses vara lämplig för rollen som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

ALEN MUSAEFENDIC