Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Årskort kan inte vara ett krav i supporterdebatten

Supportrar på Norra Stå på numera rivna Råsunda.
Supportrar på Norra Stå på numera rivna Råsunda.

Fotbollssupportrar har ett PR-problem. Att be kritikerna att hålla käft lär inte underlätta. Bemöt oss istället.

Sällan har jag fått så arga reaktioner som när jag i fjol skrev om supporterkulturen (”Fans ska inte ha veto”). Hätskheten i kommentarerna överträffas enbart av dem jag fick när jag skrev om varför vi måste hjälpa IS-krigare.

Samtidigt var det en av mina mest positiva upplevelser som ledarskribent. För jag fick chansen att träffa två kritiker.

När AIK:aren Björn Enjebo, djurgårdaren Martin Lundgren och jag träffades över en trist bricklunch vid DN-skrapan blev det snabbt uppenbart att vi, tre småbarnsfarsor i 30-årsåldern, hade mycket gemensamt.

Om vi blev överens? Nej, men däremot fick vi nog större förståelse för varandras synpunkter. Björn Enjebo klagade över att AIK mest får negativ publicitet. Och jag kunde svara, ”jo jag förstår vad du menar, jag jobbar på kvällstidning”.

Och jag lärde mig mycket. Om det ambitiösa arbete som supporterorganisationerna gör för att förbättra situationen på läktarna. Om varför supportrarna blir arga när bengalbrännande blandas ihop med läktarvåld. Om att supportrarna tycker att de får för lite cred för den goda stämning de skapar på arenorna.

Jag blev också rörd över den stolthet som Björn Enjebo visade över att AIK lyckats bredda sin supporterskara. Att de enstaka nassar som syntes på Råsunda på 90-talet ersatts av supportrar med invandrarbakgrund. Att röda linjen söderut numera till stor del är AIK-land. Att ståplats faktiskt kan vara en plats för integration.

Jag är glad över att de tog sig tid att luncha med mig .

I dag återupprepar Björn Enjebo på Aftonbladets debattsida den kritik som fick mig att ge mig in i debatten. ”Sluta svartmåla hela supporterkulturen” lyder rubriken och huvudbudskapet är att det är ett problem att supporterdebatten förs av folk som inte vet vad de pratar om. Mitt namn är ett av dem som nämns i texten.

Det är dock inte på grund av sårade känslor jag skriver det här svaret. Det är för att säga att jag känner igen mig i Enjebos känsla. För mig är frågan istället cykling.

Jag är ingen fanatisk cykelentusiast. Jag trampar till jobbet på en långsam stålcykel och vet inte ens hur man lagar en punka. Däremot har jag ett stort intresse för cykelinfrastrukturfrågor. Jag har ägnat ett oräkneligt antal timmar åt att läsa obskyra rapporter om cykling och skrivit flitigt i ämnet.

Och jag är förbannad. Över stolpar som placeras mitt i vägen, över poliser som utan utredning skyller dödsolyckor på cyklister och över den orättvisa som det är att tusentals cyklister skadas varje år på grund av undermålig infrastruktur och underhåll.

Dessutom är jag arg över att de positiva aspekterna av cykling så sällan tas upp. Därför kryper det i mig när jag följer en debatt i breda medier om cykling som främst tycks handla om att aggressiva cyklister i lycrakläder har sig själva att skylla om de kör ihjäl sig.

Skillnaden mellan mig och Björn Enjebo är dock att jag tycker att även de rösterna måste få höras. Lycradräkt och italiensk racercykel kan inte vara ett krav för att få öppna munnen. De fotgängare som hör av sig till mig och säger att de skräms av vindsnabba cyklister har rätt till sin åsikt. Även om jag menar att orsaken till konflikterna snarare är bristande infrastruktur.

Jag vet att Björn Enjebo har tusen järn i elden och driver en stor AIK-podd. Jag kan inte göra anspråk på att ha tagit del av allt han sagt i supporterfrågan. Men det är talande att han inte bemödar sig med att bemöta kritikerna när han får chansen att skriva i Aftonbladet. När han kritiserar P1-programmet Tendens nöjer han sig med att slå fast att programmakarna har fel. Inte varför och på vilket sätt. Vi får helt enkelt ta hans ord på frågan. För han har gått jättemycket på fotboll.

Björn Enjebo är också arg på min kollega Diamant Salihu som haft mage att uttrycka sig negativt trots att han bara gått på två matcher på åtta år. Jag vet att de allra flesta matcher går lugnt till och att de allra, allra flesta supportrar är hyggligt folk. Men ordningsstörningar inträffar – och inte bara inne på arenorna. De negativa aspekterna av supporterkulturen påverkar även dem som undviker matcher.

Förra gången vi debatterade frågan hade en 43-årig Djurgårdssupporter precis slagits ihjäl i Helsingborg i samband med den allsvenska premiären. När jag sett filmer och läst vittnesmålen från Helsingborg den helgen är jag snarare förvånad över att det bara var en person som dog. Det vore absurt om de vanliga Helsingborgsbor som var rädda för att gå ut på stan den helgen inte skulle få uttala sig bara för att de inte har årskort på Olympia. Men det är faktiskt slutsatsen av Björn Enjebos resonemang.

Själv går jag på match högst ett par gånger per år. Men när piketbussarna cirkulerar i mina kvarter på derbydagarna påverkar det mig och mina barns vardag. Jag tycker därför att jag har rätt till en åsikt, om till exempel när på dagen det är lämpligt att lägga högriskmatcher, även fast jag inte syr flaggor till något tifo.

Cyklister och fotbollssupportrar lider ungefär av samma PR-problem. I den allmänna debatten bekrivs de som aggressiva, lätt bortskämda män som skrämmer hederligt folk på gator och torg.

Vill man förändra den bilden tror jag att det är kontraproduktivt att be kritikerna att hålla käft och kalla dem okunniga. Förklara i stället varför de har fel, Björn. Sprid din kunskap, sänk konfliktnivån (vilket faktiskt är precis vad en hel flora av ambitiösa cykeldebattörer faktiskt gjort de senaste åren). Endast så kan man övertyga fler än de redan frälsta.

Jag tar gärna en lunch snart igen, Björn! Det är hokifilé på onsdag.

PATRIK KRONQVIST

Läs också:
Fans ska inte ha veto