Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Opinionsbloggen

Ska integrationen sopas under mattan?

Integrationspolitik är föråldrat, slog Stefan Löfven fast i sin regeringsförklaring. Därför blir det ingen integrationsminister. Integrationsfrågan ska mainstreamas, tas om hand av alla ministrar och departement. För så coola, anti-SD och liksom automatiskt inkluderande är vi i världens modernaste land.

Jag har jobbat på arbetsplatser där alla skulle ta hand om kaffekopparna och disken i köket. Det slutade oundvikligen med misär, följt av arga lappar på temat: ”Din mamma jobbar inte här!!!”
Det finns en uppenbar risk att den knepiga och komplicerade integrationsfrågan blir föräldralös och djupt försummad.

Visst, det kan finnas nackdelar med att ha en integrationsminister; ett tag var jag själv inne på att vi borde skrota posten. En integrationsminister kan i sig själv generera en olycklig ”vi och dom”-logik. 2010 gick dåvarande integrationsministern, Nyamko Sabuni, ut i DN och pratade om khatmissbruket bland svensksomalier. Varför det? Maria Larsson var ju folkhälsominister, med snus- och annat missbruk på sitt bord. Beatrice Ask var justitieminister, med brottslighet på sitt bord.

I och med att Sabuni tog upp saken blev khatmissbruket ett icke-svenskt, skumt och lite overkligt problem, i stället för ett svenskt, socialt och polisiärt problem.

Men lösningen är inte att sopa integrationspolitiken under mattan. För det första därför att den finns alldeles av sig själv. Människor som kommer hit måste tas om hand, introduceras i samhället, lära sig svenska, få sina meriter validerade och så vidare. Det är integrationspolitik.

För det andra är Sverige uselt på integration. Om integrationen hade flutit på av sig själv, om folk hade hittat ett jobb, en lya och lärt sig språket utan större problem, då hade det kanske funnits fog för att kalla integrationspolitiken ”föråldrad”. Men så är icke fallet. Sverige är i princip sämst i den utvecklade världen på att få in migranter på arbetsmarknaden.

I själva verket ter det sig snarast föråldrat att INTE ha en integrationspolitik. I Expressens serie ”Det nya landet” berättar invandrare som kom hit på 1950- och 60-talet om hur integrationspolitiken såg ut då: Den fanns inte. Man kom hit, tog ett jobb och lärde sig svenska på jobbet, punkt slut.
Då handlade det om arbetskraftsinvandring från Norden och Europa, till ett industriland som skrek efter folk. I dag är Sverige ett sofistikerat, genomreglerat kunskaps- och tjänstesamhälle där man måste ha gymnasiebetyg för att få in en lilltå på arbetsmarknaden. Invandringen är större än någonsin, de flesta är flyktingar och anhöriga och många kommer från avlägsna, söndertrasade länder.

Utsikterna för att integrationen ska flyta på av sig själv i 2010-talets Sverige är minimal.
Om vi är sämst på integration, är vi världsmästare på jämställdhet. Och en jämställdhetsminister finns det minsann i regeringen Löfven. För att visa att de rödgröna tar jämställdheten på allvar, så klart. Och för att S och MP rimligen tror sig kunna genomföra feministiska reformer som gör skillnad, som de kan vara stolta över.

Men det finns ingen integrationsminister.

Det är inte ett styrkebesked. Tvärtom.