Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Opinionsbloggen

Två rockstjärnor lämnar scenen

Nya Moderaterna har lämnat Moderaterna. Alla de som associeras med den dramatiska omgörningen av partiet efter valstugevalet 2002, har nu försvunnit: Odenberg, Schenström, Littorin, Schlingmann och, under loppet av ett dygn, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Så vart går Moderaterna nu? Vad har partiet för själ? Har M över huvud taget en själ?

Efter valet 2006 gav partiledningen ut ”En guide till nya Moderaternas utseende.” Där står att nymoderater ska prata ”så att alla förstår och med en empatisk ton”. Där finns den berömda ordlistan: nymoderater säger undersköterska, inte offentliganställd. De säger mångfald, inte privatisering. De säger enskilda aktörer, inte privata företag. Och kläderna bör vara ”vardagliga; vi lämnar slips och pärlhalsband hemma.”

Partisekreterare Per Schlingmann stoltserade i princip med att Nya Moderaterna inte stod för något. Målet var att befinna sig i ständig rörelse, ”lyssna in” och lösa de problem som folket rapporterade om, bland annat under statsministerns många och långa resor genom landet.

I början var många förvånade över att partiet klarade av denna radikala förändring utan att medlemmarna revolterade. Men uppenbarligen satt de gärna still i båten så länge Nya Moderaterna seglade i medvind. Och det gjorde man ju – inte minst tack vare det stora förtroende firma Reinfeldt & Borg åtnjutit i grenen ”ordning och reda i finanserna”.

I årets val var Fredrik Reinfeldt den partiledare som var viktigast för väljarnas val av parti.

Och valresultatet var långt ifrån den genomklappning som många har velat göra gällande. Tvärtom gör Moderaterna sitt fjärde bästa val sedan enkammarriksdagens införande. Det är snarare valvinsten 2010 som sticker ut, då S-väljare strömmade över till M av rädsla för det rödgröna samarbetet under Mona Sahlin.

Reinfeldts och Borgs avgångar torde därför inte ha något med valresultatet i sig att göra. Skälen är rimligen personliga. Åren vid makten har slitit; nu vill de göra något annat än att kämpa för en politisk comeback.

För partiet är det dåliga nyheter. Det finns ingen självklar efterträdare och det finns ingen given kurs att slå in på. De som tror att M kan klättra uppåt i opinionen igen genom att återgå till en radikal skattesänkarlinje och mer pengar till försvaret kommer att bli gruvligt besvikna. Det är förflyttningen mot mitten, i kombination med radarparet Borg och Reinfeldt, som har skapat Moderaternas framgångar.

Även för alliansen är det dåliga nyheter. Utan Reinfeldt och Borg är det svårt att se en framtid för den enade borgerligheten.

Slutligen är det dåliga nyheter även för Sverige. Alliansregeringen topptrio – Reinfeldt, Borg och Bildt – har lagt grunden för Sveriges anmärkningsvärda framgångar på nyckelområden som ekonomi, sysselsättning och utrikespolitik.
Vi kommer att titta tillbaka på dessa år med saknad.