Opinionsbloggen

Alice Babs-program med dålig eftersmak

Programmet om Alice Babs gör mig djupt beklämd.

Jag jobbade inom demensvården i många år och har träffat så många olika typer av dementa. Sådana som försöker konversera artigt trots att de är helt desorienterade. Sådana som tror att de är på en båt och letar ändlöst efter kaptenen. Sådana som skriker och slåss ett ögonblick för att i nästa ögonblick vara kramgoa. Sådana som klär av sig kläderna vid olämpliga tillfällen. Eller plötsligt tror att spegelbilden är en mördare.

Alla har de varit olika. Men gemensamt för dem har varit att de inte har kunnat fatta beslut. Om dörrarna varit olåsta hade de försvunnit ut, gått vilse och antingen blivit upphittade eller frusit ihjäl. Frågar man om de är hungriga blir de oroliga, för de har ingen tidsuppfattning. Är det frukost, middag, gör jag bort mig om jag svarar ja? Eller nej? Frågar man om de vill ha te eller kaffe får de ångest. För de kan inte välja.

Att säga att dessa människor har blivit fråntagna sina rättigheter är absurt. De har ingen ”innersta vilja”. Det är inte så att de är dementa på ytan, men om man bara borrar lite rart så är de friska innerst inne. Nej.
Jag vet förstås inte hur Alice Babs sjukdomsbild ser ut. I de små klippen man får höra i SVT-dokumentären ”Alice Babs förlorade rättigheter” låter hon upprymd och arg. Vältalig. Men jag vet absolut för lite för att säga ”Nu har jag hela bilden klar.”

Men dramaturgin i programmet är enkel: Alice Babs hålls isolerad från sina showbusinessvänner. Hon har en förvaltare som inte låter henne träffa dem. Förvaltaren vill inte riktigt berätta varför. Hon framstår som maktfullkomlig och gåtfull. Men i mina ögon skulle hennes beteende kunna förklaras: Varför ska hon berätta detaljer om sin klient för Sveriges Television? Det vore ett svek.

Förvaltaren säger att hon tänker på sin klients bästa. För mig framstår det som helt möjligt att hon försöker freda Alice Babs från människor, okunniga om demens. För det tycks de vara när de intervjuas. En av dem säger till och med att Alice ”påstås” vara förvirrad. När de talar om henne, talar de om gamla vanliga Alice.
Om hon fortfarande är gamla vanliga Alice, har alltså förvaltaren, familjen Sjöblom, Nacka kommun och all personal på det boende där hon vistats, tillsammans enats om att isolera en glad och beslutskapabel kvinna från kontakt med härligt folk som Jan Malmsjö. Ett groteskt övergrepp, i så fall.

Men – varför gör de det? Den frågan lämnas därhän.

Är det möjligt att Alice Babs ser fram emot att träffa vänner, men får svåra ångestattacker efteråt? Ja, det kan inte uteslutas. Skulle jag som hennes dotter förorda besök i så fall? Naturligtvis inte.

Det gjorde mig beklämd att se vännerna stå utanför sjukhemmet och skråla ”Swing it, magistern”. De betedde sig som om Alice var en fängslad Mandela i behov av kampsång. Men tänk om hon bara är en dement 90-årig liten tant som har fruktansvärt lätt att tappa fotfästet och få ångest? Tänk om andra åldringar låg där inne och drog sin sista suck under detta skrålande?

Jag är inte imponerad av SVT. Milt uttryckt. Programmakarna trivialiserade demens, tycker jag. Sjukdomen framställdes mest som ett lindrigt förvirringstillstånd som inte givet hindrar människor från att fatta egna beslut eller leva ganska som vanligt.

Då frågar jag mig förstås: Om de inte berättar allt om demens, hur är de andra aspekterna vinklade? Det är en oroande fråga.

Ann-Charlotte Marteus