Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Opinionsbloggen

SD under ytan

SD visar sitt rätta ansikte, del 293.

Björn Söder sitter och blåljuger otvunget i SVT Debatt. När två sajter, ”Inte rasist men” och Politism, redde ut begreppen, attackerades de och släcktes ner. Hela texten finns att läsa på Expressen Debatt.

Nu avslöjar Aftonbladet att SD:s vice partiledare, Jonas Åkerlund, sagt i radio att det vore en bra idé att slänga ut en halv miljon ”parasiter”, det vill säga invandrare, ur landet. Föga förvånande griper Åkerlund, när han konfronteras med detta, efter första bästa bortförklaring: han var ”politiskt omogen” när han sade detta – 53 år gammal.

Dessa händelser kan inte rimligen överraska någon.

SD har ändrat sin taktik, det vill säga tvättat sin retorik i förhoppning om att förväxlas med ett rumsrent parti. Men SD är och förblir ett enfrågeparti, fixerat vid kultur/ras, nationalitet, paranoia och ett ondsint vi- och domtänkande. Detta vet alla. Men charaden måste löpa sitt lopp, som den alltid gör, när partiets tunna fernissa har blåst av. Enter Jimmie Åkesson:

Jimmie Åkesson tar avstånd, jojomensan: ”Det är naturligtvis helt oacceptabelt språkbruk. Jonas har tydligt deklarerat för mig att detta inte är något han står för i dag samt att det var ett förkastligt ordval redan då det sades, för snart tolv år sedan.”

Det är ett intressant uttalande. Det är alltså språkbruket som är oacceptabelt, inte människosynen, inte aggressiviteten, inte den rabiata visionen.

Jonas Åkerlund står inte för detta ”förkastliga ordval” i dag. Naturligtvis inte. Det passar inte alls in i SD:s image 2013. Men bortom orden har ju ingenting förändrats. SD utgörs av en hoper hatiska, självömkande män i påfallande avsaknad av både humanitet och ryggrad.

Än har de ingen makt att tala om. De bidar sin tid, håller sig i schack, om än med stor ansträngning. Och bevare oss om den dagen någonsin kommer, då de känner sig så trygga i maktens boningar att de vågar slänga sina masker. Vill någon på allvar, handen på det medborgerliga hjärtat, riskera att det händer?

Ann-Charlotte Marteus