Opinionsbloggen

Dabrowski och maktlösheten

I dag sjunger Stina Lundberg Dabrowski med i evergreenen ”man får inte säga vad man tycker i debatten.” Detta apropå invandringsdebatten, framför allt.

Dabrowski refererar till John Stuart Mill (1806-1873) och hyllar hans tro på ”människors förmåga att hantera friheten (…) Därför skulle alla ha rätt att yttra sig, hur tokiga eller felaktiga åsikter de än hade. För sanningen skulle segra, förr eller senare, om människor fritt fick uttrycka vad de tänkte.”

Vi måste tänka mer som John Stuart Mill, skriver Dabrowski, och låta alla få säga vad de vill. I stället för att en klick som ”tycker rätt” ska få sätta agendan.

Jag värnar yttrandefriheten lika högt som Stina Dabrowski,men jag har en del att invända mot hennes tankegång. Till exempel detta: John Stuart Mill var en stor och humanistisk tänkare. Men han var en vit privilegierad man som levde i en tid då vita privilegierade män skötte det offentliga samtalet. En relativt enkel tid. Ungefär lika enkel som min barndoms Sverige, antar jag: ingen behövde ta hänsyn till vad svarta tyckte om ordet ”negerboll”, för det fanns inga svarta av betydelse. Bögar fanns inte heller i det allmänna medvetandet, och inte heller muslimer. Knappt kvinnor, som självständiga varelser.

De som förde det offentliga samtalet var en massa vita män som var överens om väldigt, väldigt, väldigt mycket. Och eftersom de var överens om så mycket, var de förstås också väldigt överens om vilka ämnen och kommentarer som var tabubelagda. Hurra för yttrandefriheten?

I dag är allt mycket mer komplicerat. Som vit man måste man tänka på vad man säger på ett helt annat sätt än förr. Inte bara undvika att säga rasistiska eller sexistiska eller homofoba eller främlingsfientliga saker – utan dessutom försöka sätta sig in i hur representanter för olika subgrupper uppfattar verkligheten, olika argument och uttryck.

Det är skitjobbigt. ”Gud så skönt det skulle vara om man slapp tänka på allt sånt där och bara fick – häva ur sig! Utan att nån annan börjar tolka in en massa skumma saker och missförstå en!”

Något av en sådan längtan tycker jag mig ana hos Stina Lundberg Dabrowski. Och då menar jag inte att hon är en hemlig rasist eller sexist eller homofob. Jag tror att många av oss, som befinner oss högt på den hierarki som toppas av vita heterosexuella män, känner åtminstone fantomsmärtorna efter en tid då allt var enklare.

En tid då vår makt över verklighetsbeskrivningen var mer absolut. För makt är härligt.

I dag lever vi i ett samhälle där tolerans är ett absolut honnörsord. Tack och lov. Priset för det är att man måste tänka på vad man säger och att det finns en ständig kamp om orden och argumenten och om hur man ska kategorisera människor – och därmed verkligheten. Det är skitjobbigt.

Men så funkar det när yttrandefrihet råder.