Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Oss blåögda emellan?

Tobias Billström hänger på en skör tråd som migrationsminister. Eller borde så göra.
I måndagens DN-intervju om papperslösa beskrev migrationsministern ”blonda och blåögda” flyktinggömmare som trevliga – men ”de allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.” Det är en ofattbart märklig och obehaglig formulering. Billström tycks liksom tala intimt till de människor som är viktiga för honom, alla de andra blonda och blåögda i Sverige. Han talar om ett främmande folk som vi blåögda nog vet ett och annat om, blink, blink.
Det är som om han talar till läsarna från ett 1958, då man kunde säga negerboll så mycket man ville utan att såra någon av värde. Eller till och med från 1938, när det fortfarande gick an att tala om blåa ögons överlägsenhet.
Billström har bett om ursäkt. Bra. Men det går inte att få det han sagt osagt.
Personligen tycker jag att han har förbrukat sitt förtroende. Men jag kan ändå tänka mig att han hade kunnat komma med en lite bättre förklaring. Till exempel: ”Jag försökte använda en sorts lättfattlig klichéstenografi. Den var oursäktligt klumpig, men vad jag ville säga var att många svenskar har en idylliserande bild av hur gömda flyktingar har det. De tänker sig flyktinggömmaren som en gullig frälsningsarmétant: spetsdukar, altruism, psalmer. Men i själva verket kan de gömda vara utnyttjade kuggar i kriminella nätverk. Den biten får de inte glömma, alla de som vill att staten helt ska ignorera de papperslösa.”
Delvis tror jag att det var detta han ville säga. Jag tänker mig att han irriterar sig enormt på människor som ropar ”Lämna de papperslösa i fred!”. Han tycker att de tjoar aningslöst och tanklöst.
I DN-intervjun verkar det som om Billström själv inte ger mycket, ens för blonda och blåögda flyktinggömmare. Han har inget att säga dem, säger han, för de har väldigt ofta ”den här självbilden: Jag är god och jag gör gott.” Migrationsministern tycks således vara raka motsatsen till idyllikern som tror att alla flyktinggömmare är Moder Theresa. Han är cynikern som egentligen inte tror att det finns någon som gömmer flyktingar av väl genomtänkta, moraliskt rotade, osjälviska skäl. Inte så konstigt; osjälviska skäl och solidaritet har ju aldrig varit moderata paradgrenar.
I själva verket finns det förstås alla sorters gömmare. Det finns hjältar med moralisk resning som av goda skäl hjälper utsatta individer som Sverige borde ha hjälpt. Men det finns säkert också självupptagna gömmare som borde inse att ”barnen i den här familjen skulle må bättre i hemlandet. Deras föräldrar är för egoistiska, för deprimerade, för paranoida. Jag gör dem en björntjänst.”
Och det finns givetvis landsmän till gömda som gör sin medmänskliga plikt, övertygade om att det är det rätta och bästa. Men det kan också finnas de som hjälper med armbågen, eller använder sin makt till att exploatera.
Exakt hur blandningen ser ut, vet jag inte. Det ligger i fenomenets natur att helhetsbilden är undflyende. Billström vet inte heller, det erkände han under måndagen. Det gör hans skildring av hjälpsamma blåögda kontra exploaterande brunögda än mer uppseendeväckande.
Oavsett om Billström sitter kvar eller inte, är det dock viktigt att överenskommelsen mellan Miljöpartiet och Moderaterna håller. Syftet var att hålla SD utanför. Det är lika viktigt i dag som någonsin.