Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Opinionsbloggen

Skolplikt till 18 – ingen dum idé

Socialdemokraterna, i form av Stefan Löfven och Ibrahim Baylan, föreslår förlängd skolplikt från 16 till 18 år. I praktiken förordar man alltså obligatoriskt gymnasium. Reaktionen från utbildningsminister Jan Björklund (FP) lät inte vänta på sig; han har redan meddelat att S bygger ”ett gigantiskt luftslott”, eftersom det inte går att lagstifta fram motivation hos ungdomar.

Det är synd att Björklund är så kategorisk. Förslaget är väl värt att ta på allvar. Vi vet alla att ett slutbetyg från nian knappt är värt pappret det är skrivet på i dagens arbetsliv. Arbetsgivare vill ha gymnasieutbildad personal, punkt slut. Antagligen vill de det, vare sig ett jobb kräver gymnasieutbildning eller inte. För ett gymnasiebetyg har blivit ett slags sedlighetsintyg, en vink om att innehavaren är arbetsam, målmedveten och mogen, egenskaper som behövs för alla arbetsuppgifter. Och skolplikten, eller skolgångens längd, har alltid varit stadd i förändring för att svara mot samhällets ökade komplexitet och ökade ambitioner att utbilda folket. Det började med 4-årig folkskola i mitten av 1800-talet, senare samma århundrade blev det 6 år, 1936 7 år, på 50-talet 8 år och 1972 infördes den 9-åriga grundskolan i hela landet. Det finns ingen ”normallång” eller ”naturilg” skolplikt.

Naturligtvis kan man se komplikationer med förlängd skolplikt, exempelvis hur man hanterar skoltrötthet, behovet av sanktioner om ungdomarna struntar i plugget trots plikt, och möjligheter att genomföra desamma. Att öka tvång och plikt för medborgare är ingenting man ska göra lättvindigt, naturligtvis. Men mot det kan man invända att reell frihet för en ung människa i dag, när hon kliver in i vuxenlivet, förutsätter gymnasiebetyg.