Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Replik på Gunnar Wetterbergs krönika

I måndags skrev vår krönikör Gunnar Wetterberg om assistansersättningen: ”Passning dygnet runt blir för dyrt”. En av dem som har reagerat är Vilhelm Ekensteen från Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA. Här är hans replik, följt av ett svar från Gunnar Wetterberg:

/////////////

Vi är många som genom åren med uppskattning tagit del av Gunnar Wetterbergs författarskap, inte minst det imponerande lärda verket om Axel Oxenstierna. det finns ofta en fascinerande storslagenhet i hans framställning, nya fängslande linjer och perspektiv dras upp.

Denna Wetterbergska storslagenhet kan vara en njutning att få intellektuellt uppmålad för sig. Men när man som i hans artikel i Expressen 3/12 blir ett av objekten i hans målning känns det långtifrån lika bra. Då blir det oerhört tydligt från vilken förfärande hög höjd han betraktar oss.

I sin artikel beskriver han oss med stora assistansbehov som stackare med 24 timmars kostsam ”passning”. I stället för den assistansrättighet som i dag ger oss möjlighet att leva som andra vill han bryta vår förmenta isolering och bygga institutioner där vi ska få var sitt rum där vi kan odla våra intressen, och vi får tillfälle att träffa varandra.

Jag går inte in på vilket makabert steg tillbaka det vore att återföra oss till de institutioner vi befriat oss ifrån, jag går inte in på att den assistansreform han förkastar är samhällsekonomiskt lönsam, jag går inte in på de jämlikhetsvärden den representerar; jag vänder mig bestämt mot den generaliserande okunnighet och fördomsfullhet som Gunnar Wetterberg visar gentemot mig och alla andra assistansberättigade som enskilda mänskliga individer och samhällsmedborgare. Hur små, hur otroligt små, vi blir i hans perspektiv. Hur man kan hantera oss hur som helst.

Ja, jag är blind och jag är rullstolsburen, och jag har ”passning” dygnet runt. Med personlig assistans lever jag liksom andra assistansberättigade som subjekt i mitt eget liv, inte som objekt i Wetterbergs. Jag skriver, jag publicerar mig, jag företräder assistansberättigade intressepolitiskt. Jag lever mitt liv, som de andra sina. Du är välkommen hem till mitt hus i Lund, Gunnar. Lund känner du väl. Och om du inte glömt mig så vet du vem jag är. Min dotter läser på universitetet här. Det är inte synd om mig, det är inte synd om assistansberättigade. Tack vare assistansreformen. Det är dags att du kommer ner och får syn på oss.

Vilhelm Ekensteen

Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA

 

Svar:

Jag hyser stor respekt och beundran för Vilhelm Ekensteen, och jag tackar för hans synpunkter. Jag delar helt och fullt uppfattningen att alla människor har rätt att få de förutsättningar som krävs för att leva ett värdigt och meningsfullt liv. Jag är däremot inte säker på att den rätten bäst konstrueras som en rätt till ett bestämt slags stöd, utan skulle önska mig goda och välutrustade institutioner som en annan möjlighet. Jag vänder mig mot att Vilhelm Ekensteen vränger detta till att jag vill ” återföra oss till de institutioner vi befriat oss ifrån”. Tvärtom mynnar artikeln ut i en kraftfull plädering för nya och bättre institutioner än de vi har idag.

Gunnar Wetterberg