Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Opinionsbloggen

Framtidens man?

Om mamma Iris Melander vet vad hon talar om, och det utgår vi artigt ifrån att hon gör, kommer Metallbasen Stefan Löfven att ta över ordförandeskapet för Socialdemokraterna efter Håkan Juholt.

Stefan Löfven är femstjärnig arbetarklass, har fackbakgrund, han är man, vit, inte vad man skulle kalla ”grön feminist i storstad”. Men politik handlar till slut om – politik. Och det är bristen på en politik för samtiden och framtiden som är den egentliga orsaken till Socialdemokraternas kris. Det är ett problem som går långt tillbaka, det fanns redan under Göran Perssons regeringstid, men maskerades, paradoxalt nog, av regeringsinnehavet.

Har Stefan Löfven förmågan att samla partiet till en politisk nystart? Det som talar för honom är att han har vågat sticka ut hakan i laddade frågor: han är för kärnkraft, kan tänka sig ungdomslöner och stödde Mona Sahlin när hon propagerade för tidsbegränsad a-kassa. En annan sak som talar för honom är det pragmatiska och konstruktiva sätt på vilket han drev igenom krisavtalet under finanskrisen, för att rädda jobb. Dessutom kan hans djupa rötter i arbetarrörelsen ge honom den legitimitet som behövs för att välta heliga kor, exempelvis inom arbetsmarknadspolitiken.

Löfvens erfarenhet av att leda en stor organisation är naturligtvis också ett plus. På minussidan blinkar två röda varningslampor: han sitter inte i riksdagen och han har ingen erfarenhet av regeringskansliets vinklar, vrår och fällor.

Särskilt ”grön” kan man inte kalla denne industrifokuserade man och någon brinnande feminist framstår han inte som. Han är ingen Fridolin, Romson eller Sjöstedt. Hur långt det räcker att vara ”Löfven” får framtiden utvisa.