Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Opinionsbloggen

Mill hade gillat Birgitta

I senaste numret av The New York Review of Books anmäls en biografi över socialliberalismens portalfigur, John Stuart Mill: ”Victorian Firebrand, av Richard Reeves. Den omfattande essän målar bilden av en genial tänkare och humanist med en brinnande moralisk kompass. Mills var en radikal i det viktorianska England: pläderade för Indiens självstyre, bättre villkor för arbetare och inskränkta rättigheter för markägare. Han var slavmotståndare och kallades ”nigger-lover. Bland hans motståndare i den frågan märktes vår sentimentale sagogubbe, Charles Dickens. Och Mills slogs, förstås, för kvinnlig rösträtt, bland annat som parlamentsledamot för Labour. 1918 kom lagen.

Han sade till en kollega, när rösträttsfrågan debatterades: ”Jag skulle vilja att underhuset varje år fick sig redovisat det antal kvinnor som årligen slås ihjäl, sparkas ihjäl eller ihjältrampas av sina manliga beskyddare. Och i en korresponderande kolumn skulle jag vilja ha siffran på antalet straff som har dömts ut.”

Det är svårt att ta till sig hur radikalt detta sätt att tänka måste ha varit på 1860-talet. Hur radikal hade John Stuart Mill varit om han varit i sin krafts dagar 2011? Han hade definitivt varit feminist. Han hade med största säkerhet varit för delad föräldraförsäkring.

Folkpartiet Liberalernas ledare, Jan Björklund – som varken är feminist eller vän av pappamånader – skulle han rimligen betrakta som stockkonservativ.

Birgitta Olsson hade han uppskattat desto mer.