Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Opinionsbloggen

Ge alla systrar meddelandeskydd

Varje gång jag skriver om detta, känns det som om jag hittar på. För det är så absurt:

Sjuksköterskor, förskollärare och lärare som arbetar inom välfärdssektorns privata del – tänk Carema – saknar grundlagsskyddad meddelarfrihet. Med andra ord, de har inte rätt att larma medier om vanvård eller andra missförhållanden på sin arbetsplats. Om de ändå skulle göra det, anonymt, har deras arbetsgivare rätt att snoka reda på vem det var som läckte och att sparka vederbörande.

Eftersom jag har arbetat som undersköterska känns detta personligt stötande. Det etos som sitter i ryggmärgen på vårdpersonal är: patienten är min första plikt. Inte enhetschefen, inte anhöriga, inte skattebetalarna, inte arbetsgivaren. Patienten.

Men för personal hos privata utförare smäller alltså lojaliteten mot företaget högst. Enligt lag. Det är ganska oerhört att tjänster som rör grundläggande rättigheter – rätten till bra vård, omsorg, undervisning – läggs ut på privata händer, av politiker som i praktiken säger till personalen: nu är er första plikt företaget, inte medborgarna.

Regeringen har skött den här frågan enastående illa. Beatrice Ask (M) har inte försökt lösa problemet under sina år som justitieminister. Äldreminister Maria Larsson (KD) var så omdömeslös att hon sade, när Carema-skandalen briserade, att personalen borde visa mer ”civilkurage” och larma om missförhållanden. Hon lade ansvaret för att lösa ett demokratiskt systemproblem på dem med minst makt och lön, och med jobbet som insats.

Carema-debatten ändrade dynamiken: regeringen aviserade plötsligt att en utredning om meddelarskyddet ska tillsättas. Bättre jättesent än aldrig. För det är en jätteskandal.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Johan Hilton som bloggar på adressen bloggar.expressen.se/johanhilton/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.