Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Konst?

Hur långt kan man gå i sin konstnärliga strävan? Frågan återkommer med jämna mellanrum. Konsten reser ständigt nya frågor om gränser, etik och samhälle – och leder också ofta till laddade diskussioner om rätt och fel. Men medan vandaliserade statyer och låtsad psykos ges enormt utrymme, liksom rättsskandalen när en  mangaexpert dömdes för innehav av barnporr, uteblir andra debatter.

Häromdagen publicerade ett antal namnkunniga personer, på olika sätt verksamma inom filmindustrin, tillsammans med generalsekreteraren för Bris, en debattartikel om barnmisshandel på film. Och då inte fiktiv sådan. Filmen Daisy Diamond, regisserad av Simon Stahos 2007 och nyligen visad på SVT, var det huvudsakliga föremålet för kritiken.

I långa och oklippta tagningar utsätts spädbarn för tvångsmatning, blir aggressivt skrikna i ansiktet och trycks ned under vatten. Panikslagna småbarn, som inte valt att ”skådespela”, blir offer för filmmakare som vill göra realistiska scener och gripande skildringar.

”Det handlar om ett barn som är så litet att det definitivt inte fattat något eget beslut om medverkan, ett barn som är så litet att det definitivt inte har något grepp om vad som är verklighet och fiktion, ett barn som är så litet att det enda det kan göra för att signalera att det inte vill vara med är att gråta och sträcka sig efter någon (förmodligen en förälder) som står bakom kameran, utanför bild”, skriver debattörerna.

Det handlar alltså om dokumenterad barnmisshandel. Ändå har stormen uteblivit. Och riktlinjer saknas. Ingenting utesluter att det händer igen. Gör gärna film, men gör det med samtycke. Att en förälder ger sitt godkännande är inte nog, när det handlar om barn som utsätts för skrämmande och våldsamma handlingar.

Vuxna människors konstnärliga ambitioner och narcissism får aldrig utmynna i barnmisshandel. Vad Konstfacks studenter ägnar sig åt tycks plötsligt så futtigt.