Björklunds backlash

Prioritera annorlunda. Huvudproblemet inom det svenska försvaret är inte budgeten, utan oförmågan att prioritera.
Foto: Jimmy Croona/Combat Camera/Försvarsmakten

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Den som följer den svenska försvarsdebatten är bekant med eländesbeskrivningarna: Det svenska försvaret har hamnat i strykklass. Pengarna räcker knappt till att hålla de tre försvarsgrenarna vid liv. Medan grannländer som Ryssland och Norge rustar upp har vi ett försvar som är lika utbränt som överbefälhavaren.

Men hur ser verkligheten egentligen ut? Det är sant att Ryssland rustar upp, men från en väldigt låg nivå. Det är också riktigt att oljelandet Norge satsar på en försvarsbudget som numera är något större än den svenska.

Men i övrigt är bilden en helt annan. Västvärlden rustar ner sina försvar på bred front. USA skär ner liksom Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Vårt grannland Finland planerar att dra ner sin försvarsbudget med tio procent till drygt 21 miljarder kronor. Liknande planer finns i Danmark, vars försvarsanslag i dag uppgår till cirka 24 miljarder kronor.


Vi talar alltså om två nordiska grannländer som skär ner kraftigt från en nivå som motsvarar drygt hälften av den svenska försvarsbudgeten. Detta medan anslagen till det svenska försvaret faktiskt har ökat något till 42,3 miljarder kronor i år.

Som en försvarsdebattör undrar på en mejltråd: Hur kan det komma sig att Finland får hela vanten för 20 miljarder medan Sverige bara får en tummetott för 40? Det är det som försvarsdebatten borde handla om. Det svenska försvaret har onekligen många och grava problem, men budgeten är långt ifrån det största.

Huvudproblemet är oförmågan att prioritera. Samtidigt som ÖB klagar över att han inte har pengar till alla försvarsgrenar gör Sverige en historisk industrisatsning på 60 nya Gripenplan av E/F-modell, trots att dagens stridsflygplan skulle kunna flyga under mycket lång tid framöver.


Det är en vettlös miljardrullning som bara kan förklaras med de starka banden till försvarsindustrin. Försvarets operativa förmåga har gång på gång åsidosatts för att trygga industrins behov av nya order, snabba generationsväxlingar och svenska särlösningar. Det säger sig självt att ett sådant industristöd är kostnadsdrivande.

Den som vill få ordning på försvaret måste därför börja i rätt ände. Symbiosen med försvarsindustrin måste brytas och Sverige bör gå med i Nato. Skälen för ett svenskt medlemskap är uppenbara: Det är bland dessa länder som vi värderingsmässigt hör hemma och det är ändå Nato vi räknar med om det mot förmodan skulle bli skarpt läge.

Mot den bakgrunden finns det inga som helst skäl att överge "Afghanistandoktrinen" till förmån för "Gotlandsdoktrinen". Ju tätare band vi knyter med våra allierade i olika krishärdar runtom i världen desto bättre. Det är ju ändå i det sällskapet som vi skulle strida i varje tänkbart scenario i Sveriges närområde.

Att Folkpartiet ägnar sig åt nostalgiskt försvarsgnäll i stället för att vara en röst för Natomedlemskap och internationell solidaritet är nedslående.