Utbildningsminister Jan Björklund (FP) liknar alltmer en desperado i sin kamp mot de sjunkande skolresultaten. Tills nyligen var linjen att vändningen var nära, men att det tar tid att svänga en atlantångare. Björklund har till och med beställt en utredning för att slå fast när det stora lyftet kan tänkas komma.
Men inte ens utbildningsministern själv verkar längre tro att tiden är på hans sida. Utspelen har avlöst varandra på sistone; för varje ny kritisk artikel som har publicerats har Björklund haft ett nytt lagförslag redo.
I går presenterade han en tiopunktsplan som ska rädda den svenska skolan. Utspelet framstår som ett oblygt försök att punktera Socialdemokraternas invit om en nationell samling kring skolan för några veckor sedan. Att låta oppositionen ta över regeringens roll som samordnare av skolpolitiken hade fått alliansen att framstå som en förbrukad kraft. Alltså gällde det att agera snabbt.
Resultatet då? Mycket är känt sedan tidigare, annat är ofärdigt. Björklunds försök att utmåla uppgörelsen tillsammans med lärarfacken och skolornas huvudmän som historisk övertygar nog ingen.
Men inriktningen är riktig. Lärarna är avgörande om förfallet inom skolan ska kunna brytas. I dag kan vem som helst bli lärare och platserna gapar tomma på lärarutbildningarna i NO-ämnen som matematik och teknik.
Lärarkrisen är en nationell katastrof. I uppgörelsen talas om höjda lärarlöner, minskad administration, lämplighetsprov, övningsskolor och ett skolforskningsinstitut.
Det är i grunden bra förslag, men de slår delvis tillbaka på regeringen själv. Den ökade administrativa bördan exempelvis är ju i hög grad ett resultat av alliansens egen politik.
Det visar på ett underliggande problem. Jan Björklund skjuter alltför ofta från höften. Han lanserar ständigt nya förslag utan att till fullo ha tänkt igenom konsekvenserna av dem.
Det är hög tid att bryta det mönstret. Svensk skola har två övergripande problem: lärarkrisen och ett vildvuxet skolsystem som rymmer enorma skillnader mellan bra och dåliga skolor.
Det räcker inte att skrapa lite på ytan för att komma till rätta med de problemen. Regeringen borde finansiera ett engångslyft som tillsammans med utfästelser från kommunerna skulle höja lärarlönerna med 10 000 kronor i månaden i snitt.
På samma sätt borde regeringen vara beredd att ompröva dagens skolsystem i grunden. Inget ska vara heligt och allt vara möjligt: ett förstatligande av skolan, slopat vinstintresse, slopad etableringsfrihet, slopad skolpeng, bussning av elever från utsatta områden och så vidare.
Så alarmerande är situationen i den svenska skolan.
Men allra bäst vore att bryta mönstret av improviserade utspel och i stället tillsätta en skolkommission med internationella skolexperter och ett öppet mandat: Rädda den svenska skolan till varje pris.