Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Biffen är ingen frihetssymbol

SAKEN ÄR INTE BIFF. Kött har blivit en märklig symbol för frihet trots att produktionen är en stor miljöbov. "Överheten ska inte röra min biff".
Foto: Thomas Carlén

På måndagen grillade två politiker vegetariska hamburgare på  Medborgarplatsen i Stockholm. Syftet var att protestera mot de stora  subventioner som EU ger till europeisk köttproduktion.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Lite synd bara att det var två vänsterpartister, Jens Holm och Mikael Gustafsson, som kampanjande i en fråga som borde vara klockren för liberaler.

När borgerliga politiker tänder grillen i kampanjsyften är det i stället alltsomoftast kött som hamnar på gallret.

Som när Moderata Ungdomsförbundet delade ut hamburgare till elever i Gävle när deras skola hade en vegetarisk dag. Eller som när borgerliga politiker runtom i landet protester mot förslag om att införa köttfria måndagar i skolan.

Det är visserligen inte underligt att liberaler reagerar med ryggmärgen när någon tycks vilja styra vad folk ska äta. Men valfriheten är av naturliga skäl begränsad i avgiftsfri skolbespisning – att elever ”tvingas” äta falafel en dag i veckan i stället för korv är således lika lite en frihetsfråga som att elever måste äta kyckling trots att de kanske föredrar fläsk.

Omsorgen är också märkligt nog begränsad till just köttkonsumtion. Man ser aldrig borgerliga politiker dela ut fisk de dagar det står kött på menyn. Det viktigaste tycks helt enkelt inte vara valfrihet – utan att man ska få äta kött. Kött har blivit en märklig symbol för frihet. ”Överheten ska inte röra min biff.”

Men den friheten är illusorisk. Som vänsterpartisterna visade med sin måndagsmanifestation är produktionen av kött allt annat än fri. Efterfrågan på kött är konstlat hög på grund av EU:s subventioner av animalisk produktion, som enligt V uppgår till 30 miljarder kronor per år. Alla tvingas alltså betala för köttkonsumtionen – vare sig man njuter av en entrecote eller en aubergine till middag.

Den vegetabiliska produktionen inom EU är visserligen också delvis subventionerad. Men de externa miljökostnaderna av den animaliska produktionen är betydligt högre och effekterna betydligt värre. Köttproduktionen är till exempel en större källa till klimatutsläpp än transportsektorn och den bidrar dessutom till såväl övergödning som folkhälsoproblem.

Det är därför den upprörda debatten om köttskatt är så märklig. För de bästa argumenten mot köttskatt är inte principiella. ”Förorenaren betalar” är tvärtom en bra EU-princip i miljöfrågor som borde appliceras även på köttproduktionen. Och rent principiellt borde naturligtvis även jordbruket ingå i handeln med utsläppsrätter.

Problemen är i stället av praktisk natur. Det är till exempel svårt att hitta ett rättvist system för att beskatta köttproduktionens koldioxidutsläpp, då de kan variera kraftigt mellan olika gårdar.

I en tid när såväl FN som jordbruksverket slagit fast att köttkonsumtionen i västvärlden måste minska är det dags för borgerligheten att släppa den känslomässiga kopplingen till biffen.