Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Bawar Ismail

Tar identitetspolitiken Trump till Vita huset?

Identitetspolitik är inte så positivt som dess förespråkare försöker påskina. Trump och identitetsvänstern sitter i samma båt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

För några år sedan var identitetspolitik på nästan allas läppar. Intersektionalitet, rasifiering och diverse annat var inom den svenska vänstern lika trendigt som Pokémon Go är för allmänheten i dag. Kort och gott bygger identitetspolitiken på att lyfta fram individers och gruppers erfarenheter av sin etniska eller kulturella bakgrund i debatten om rasism eller ojämlikhet. Syftet är främst att låta marginaliserade minoriteter, eller självutnämnda representanter, uttrycka sina känslor och åsikter.

I måndagens DN Kultur slår frilansskribenten Tomas Hemstad ett slag för identitetspolitiken i kölvattnet av det fruktansvärda terrordådet mot en hbtq-klubb i Orlando. Eftersom majoriteten av offren var latinamerikaner frågar sig Hemstad: ”Hur kan vi sörja tillsammans utan att osynliggöra varandra? Hur kan vi se varandras olika förutsättningar utan att förstärka dem? Hur ser vi offren för ett hatbrott utan att reproducera gärningsmannens hat?” Identitetspolitik, lyder hans svar.

Det är giftiga saker Hemstad leker med. Liksom rasismen som delar upp människor i olika grupper stärker den välvilliga identitetspolitiken skillnader människor emellan. Det är förvisso inte syftet men likväl blir det resultatet. Det är bara att kolla på Donald Trumps framgångar i det amerikanska presidentvalet.


Identitetspolitiken saknar konkret politiskt innehåll. Allt kokas ner till att vissa grupper inte ska osynliggöras och därför måste ges en röst. Det är vad Donald Trump och hans supportrar också ägnar sig åt. Tänk efter: hur mycket konkret politik har Donald Trump egentligen presenterat? Muren mot Mexiko är mest en konkretiserad bild av vad han vill göra på migrationsområdet. Annars grundar sig Trumps kampanj mest på känslor.

De är frustrerade. De är övergivna. De är oroade. Så låter det ofta när Trump talar om "folket". Oavsett om det är medvetet eller inte har Trump kommit att bli en identitetspolitiker för de vita. Presidentkampanjen har gett en ordentlig vitamininjektion åt landets vit makt-rörelse.

Vad säger det om identitetspolitiken när vit makt-rörelsen omfamnar Donald Trump?
Foto: Andrea Renault / POLARIS POLARIS IMAGES

Det framgår också i ett reportage i New York Times. Richard Spencer, känd i den amerikanska vit makt-rörelsen, uttryckte det klart och tydligt: "Trump för en identitetspolitik för vita på ett sätt som ingen kandidat någonsin gjort tidigare"

Det ligger något i det. Trump har en viss balans i sina, annars rätt så verklighetsfrånvända och märkliga, uttalanden. Han agiterar mot mexikaner, immigranter och muslimer. Samtidigt tar han avstånd från rasism medan han äter tacos.

Men för den amerikanska vit makt-rörelsen är detta inget problem. De anser att Trump för deras talan och att presidentkandidaten bara anpassar sig för att nå ut så brett som möjligt. I deras ögon är han fortfarande den kandidat som bäst representerar den ”amerikansk-europeiska rasen” i det kulturkrig som de säger sig utföra mot landets progressiva.

Detta är den mörka sidan av identitetspolitiken som dess företrädare, som Tomas Hemstad i DN Kultur, inte vill diskutera. Men det går inte att förneka att rasismens fotsoldater uppskattar att individers härkomst eller utseende görs till en central politisk fråga.