Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Bawar Ismail

Kör hårt eller ge upp, Nyamko Sabuni

Ett år har gått sedan Nyamko Sabuni tog över partiledarskapet i Liberalerna och partiet lider ännu av svaga opinionssiffror.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Regionrådet Anna Starbrink (L) vill inte samarbeta med den konservativa högern.
Foto: Skärmdump / SVT

Liberalerna är ett splittrat parti. Men det är ingen ursäkt för Nyamko Sabuni att inte sätta ner foten i regeringsfrågan.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I dagarna har det gått ett år sedan Nyamko Sabuni tog över som partiledare för Liberalerna. Ett uselt opinionsstöd, beslutet att överge allianssamarbetet för att isolera SD och avsaknaden av profilfrågor fick många medlemmar att törsta efter förnyelse. Den förnyelsen sade sig Sabuni kunna leverera. 

Själv förespråkade jag aktivt att hon skulle ta över efter Jan Björklund. Nyamko Sabuni är nämligen en inspirerande personlighet. Hon kom till Sverige som fjortonåring, lärde sig det svenska språket och lyckades göra kometkarriär inom politiken. Framförallt vågade hon driva frågor som hon ansåg vara viktiga, oavsett vilka förskräckliga adjektiv det frammanade hos kritiker och motståndare. 

Med Sabuni som ledare föreställde jag mig att L skulle kunna bli ett liberalt idéparti som på allvar tog itu med de samhällsproblem som svensk liberalism länge haft svårt att hantera. En migrationspolitik som drar en tydlig gräns mellan omtanken för människor i behov av skydd och en generös välfärdsstat med begränsade resurser. Spänningen mellan ett mångkulturellt samhälle och behovet av gemenskap.

Det gick väl så där med mina förhoppningar. L slirar fortfarande långt under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna. Den nyvalda partiledaren har ännu inte lämnat något avtryck i politiken, ingen mindes väl utspelet om elkommissionen som Sabuni lanserade i Almedalen i fjol förrän Svenska Dagbladet avslöjade att konsulter varit med och tagit fram det. Inte blev saken bättre av att Sabuni-lojala partister avfärdade granskningen på ett närmast Trumpskt vis. 

Ska partiet ha en chans att överleva i nästa riksdagsval måste L locka allmänborgerliga väljare.

Det största problemet är dock att partiet är lika splittrat som det var under de segdragna regeringsförhandlingarna efter valet 2018, där en falang endast intresserade sig för att isolera SD och där en annan gruppering ville stödja en moderatledd regering. När Sabuni försöker mejsla fram en mer restriktiv migrationspolitik finns alltid ungdomsförbundet och högljudda partikamrater i Stockholm redo att gå till motattack. Så är också fallet när det kommer till den viktiga regeringsfrågan. 

Det finns nämligen de liberalpartister som tror att L är ett mittenparti som har alla möjligheter i världen att orientera sig mellan höger och vänster – utan några större konsekvenser för partiets trovärdighet hos väljarna. Det framgår av en debattartikel i Svenska Dagbladet i veckan signerad tunga L-företrädare, däribland Stockholms regionråd Anna Starbrink. 

L ska vara en ”frihetlig, liberal, socialt engagerad kraft” mellan en hemsk konservativ höger och en mindre hemsk vänster som inte respekterar människors valfrihet, lyder deras vision. 

Det låter fint, men det är att blunda för det faktum att L är ett allmänt borgerligt parti – det visar flertalet väljarsympatimätningar. Ska partiet ha en chans att överleva i nästa riksdagsval måste L locka allmänborgerliga väljare. 

Visst, Liberalerna är splittrat och partimedlemmar räds inte att ifrågasätta sin partiledare offentligt. Men det är ingen ursäkt för Nyamko Sabuni att inte sätta ner foten i den splittrande regeringsfrågan. Det går inte att göra alla partikolleger nöjda och tiden är knapp, i god tid före valet måste hon berätta för allmänborgerliga väljare vilken position L har i regeringsfrågan. 

Blir det Ulf Kristersson (M), och indirekt SD, eller blir det fyra år till med Socialdemokraterna?