Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Bawar Ismail

Jag längtar efter att somna under föreläsningen igen

Flera lärosäten fortsätter med distansundervisning i höst.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Föreläsningar via videosamtalstjänsten Zoom har blivit ett vanligt inslag i utbildningen under coronapandemin.
Foto: SVEN KANZ / DPA/IBL

Inga zoom-seminarier i världen kan överträffa en kaffe med kursare och lite plugg i universitetsbiblioteket.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Underbart! Det var min första tanke när högskolor och universitet fick ställa om till digital distansundervisning i våras. Nu slipper man gå upp tidigt på morgonen, pendla i nån timme för att sen somna framför en sengångare till föreläsare. 

Men tji fick jag, jag hade nämligen ingen aning om hur påfrestande hemmaplugget skulle bli för motivationen.

Inspelade föreläsningar där professorn med monoton stämma läser direkt ur manus, utan några sporadiska avstick från ämnet som ger åhörarna ett litet andrum. Zoom-seminarier där läraren måste anstränga sig för att göra studenterna delaktiga i diskussionen. Livesända föreläsningar som kantas av tekniska problem. Och examineringen, vilket skämt. Hemtentor som korrigeras mitt under skrivtiden och ingen vidare kontroll på att studenterna faktiskt inte fuskar eller samverkar i chattgrupper. 

Studielusten har fått sig en rejäl törn mellan video-lektioner och undermåliga hemtentor. Nu är det givetvis så att ingen hade föreställt sig att det skulle bli så här. Corona förstörde för oss alla och den blixtsnabba övergången till distansundervisning har varken varit lätt för universitetsanställda eller studenter

För den vars studiemotivation bara stärkts av att sitta ensam hemma i kallingarna framför datorn och som inte irriterats av tekniska besvär eller bristande översyn vid digitala examineringar, kan jag bara gratulera: Det har varit ditt år. Men låt inte detta bli en permanent lösning för snåla politiker som önskar besparingar eller effektivisering av den högre utbildningen. 

För är det något jag jag lärt mig av coronaåret 2020 är det att digital distansundervisning inte är framtiden. 

Att sitta i universitetsbiblioteket tillsammans med studiekamrater och frenetiskt bläddra i kurslitteraturen för att lösa uppgifter. Att sno fem minuter av seminarieledarens tid efter lektionens slut för ett djupare resonemang om något man inte riktigt fattade. Att höra ljudet av intensiva knapptryck på hundratals stilrena macdatorer i föreläsningssalen. Att ta en kaffe med kursare och pusta ut efter tre timmars skadeståndsrätt. Livet bakom skärmen kan aldrig ersätta den fysiska närvaron på campus.

Universitetsstudier handlar trots allt inte bara om att läsa kurslitteraturen och lyssna på lärda. En viktig del som saknas med digital undervisning är det akademiska sammanhanget och det personliga mötet: Att omgärda sig av nyfikna själar som önskar lära sig något nytt. Klyschigt, visst, men en termin av självstudier i hemmet kan få en att längta efter de mest underskattade inslagen i vardagen.

Nästa vecka är det terminsstart för många studenter. Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer har lett till att flera av landets universitet och högskolor omvärderat sina riktlinjer. Vissa lärosäten ska successivt öppnas upp, andra låter institutionerna avgöra själva. För min del blir det ytterligare en termin hemma i soffan, men om det är vad som krävs för att rida ut pandemin är det bara att bita ihop. 

En vacker dag ska jag nog somna framför en sengångare till föreläsare igen.