Banta föräldrars rättigheter för Lilla hjärtats skull

Esmeralda, Lilla hjärtat, blev bara tre år gammal. Tragedin, som var helt möjlig att undvika, har lett till lagförslag som ska stärka omhändertagna barns rätt.
Foto: PRIVAT

De nya förslagen för att stärka omhändertagna barns rätt är för tama. Föräldrars privilegier måste få stå tillbaka.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Den treåriga flickan Esmeralda, Lilla hjärtat, hittades död hemma hos sina biologiska föräldrar i januari 2020. Det var inte bara bristande lagar som ledde till den obeskrivliga tragedin.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, fann att socialtjänsten hade brustit grovt i sin handläggning. Bland annat inkom två orosanmälningar som inte togs på tillräckligt allvar månaderna före barnets död. Dessutom lät man de biologiska föräldrarna styra och planera hemflytten i stället för att bevaka barnets bästa

Norrköpings kommun fick ett vite på en miljon kronor.

Men barnets bästa behöver definitivt väga tyngre i lag och i onsdags presenterade regeringens snabbutredare sina förslag för att uppnå detta. De går i rätt riktning, exempelvis ska det krävas mer för att socialtjänsten ska upphäva omhändertagandet av ett barn och föräldrar som vill återfå sitt barn ska kunna avkrävas drogtest. 

Men förslagen är inte tillräckligt kraftfulla.

Det säger en del om hur blytungt vårdnadshavares rättigheter väger i Sverige.

Ta till exempel reglerna för socialtjänstens uppföljning när barnet väl är tillbaka hos sina föräldrar. I dag har socialtjänsten möjlighet att följa utvecklingen upp till två månader ”vid vissa omständigheter”. 

Enligt det nya förslaget ska uppföljning i stället bli en skyldighet för socialnämnden, vilket är gott och väl. Men uppföljningen får bara ske upp till sex månader efter flytten. Det är alldeles för kort tid. Esmeralda dog tio månader efter flytten till föräldrarna, för det första. För det andra ter det sig självklart att föräldrar som har varit så olämpliga att de blivit fråntagna sina barn kan bära på stora riskfaktorer som inte uppenbarar sig inom ett halvår. 

Varför blev det bara sex månader? Det fick sin förklaring under presskonferensen. Utredare Charlotte Lönnheim hade utgångspunkten att en uppföljning av socialtjänsten utgör en inskränkning av vårdnadshavarens rättigheter, och det är mycket allvarliga saker. Inskränkningen måste vara ”proportionerlig” och i det perspektivet är sex månader mycket. 

Det säger en del om hur blytungt vårdnadshavares rättigheter väger i Sverige. Och att det är föräldraperspektivet som är utgångspunkten, inte barnens behov och säkerhet.

Förhoppningsvis tar regeringen intryck av den starka kritik som redan börjat höras.

Socialtjänsten får förvisso mer muskler under uppföljningen, exempelvis rätt att tala med barnet även om föräldrarna inte vill det och utan deras närvaro. Däremot får socialtjänsten inte kräva drogtest när föräldrarna väl har fått tillbaka sitt barn. Där kommer integriteten först. 

Om ambitionen är att stärka omhändertagna barns rätt till trygghet kan inte lagstiftarna tassa på tå kring föräldrars hävdvunna privilegier. Så länge man gör det kommer åtgärderna att bli för tama.

Förslagen ska ut på remiss och förhoppningsvis tar regeringen intryck av den starka kritik som redan börjat höras. 

Men vi får inte glömma vikten av att det finns kompetens och resurser hos socialtjänsterna. Saknas det hjälper inte välmenande lagar.