Dan Eliasson tjänade 160 000 kronor i månaden som generaldirektör för krismyndigheten MSB. I onsdags begärde han att få lämna sin post efter sin famösa resa till solen – men det kommer inte att synas i hans lönekuvert.
Som generaldirektör kan han inte få sparken, förutsatt att han inte har begått lagbrott, utan flyttas i stället till regeringskansliet och den så kallade elefantkyrkogården. Så slantarna kommer att rassla in varje månad fram till den 31 december 2022, då hans förordnande löper ut. Sammantaget kan Eliasson räkna hem ytterligare 3,9 miljoner kronor.
Det ser inte bra ut. Men det finns goda skäl till att det är svårt för en regering att bli av med en generaldirektör. Det minskar risken för att gd:n ska ge efter för informella påtryckningar från Rosenbad.
Men när valet 2018 närmade sig fick regeringen av allt att döma kalla fötter.
Självklart måste generaldirektörer lyda regeringsbeslut, men ministrar ska inte in och detaljstyra eller lägga sig i enskilda ärenden. Ministerstyre är förbjudet i Sverige. Och det är lättare att agera självständigt, med integritet, för en generaldirektör som inte behöver oroa sig för sin omedelbara försörjning.
Ann-Marie Begler visade prov på självständighet och integritet när hon var generaldirektör för Försäkringskassan. Hennes uppdrag från regeringen var att få ner de ohållbart höga ohälsotalen. Det lyckades hon utmärkt med. Men när valet 2018 närmade sig fick regeringen av allt att döma kalla fötter: Att framstå som hård och omänsklig mot sjuka människor under en valrörelse kan kosta en regering makten.
I april 2018 lyftes Begler, utan någon rimlig officiell förklaring, bort av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). När Strandhäll presenterade efterträdaren, Maria Hemström Hemmingsson, framhöll hon att denna var ”lyhörd”.
Hade Ann-Marie Begler inte varit tillräckligt lyhörd när regeringen ville skaffa sig en mjukare image?
Det är ingen perfekt lösning, någon sådan existerar tyvärr inte.
Fallet Begler är solkigt, men samtidigt är det förstås nödvändigt att regeringen har möjlighet lyfta bort en myndighetschef som inte fungerar. Fast då hamnar de som sagt på elefantkyrkogården och får ägna sig åt utredningar och dylikt.
Det är ingen perfekt lösning, någon sådan existerar tyvärr inte.
Men det går att skruva på regelverket. I dag löper ett förordnande på sex år. Det är en lång period, vilket har motiverats med att det tar tid för en gd att bli varm i kläderna.
Men samtidigt har en nytillträdd svensk regering högst fyra år på sig tills förtroendet omprövas i allmänna val. Och där handlar det om konsten att styra ett land.
Mot den bakgrunden borde det räcka utmärkt bra med fyra år för den som ska styra en myndighet. Därefter kan regeringen naturligtvis välja att förlänga förordnandet, precis som i dag.
Det skulle banta elefantkyrkogården och göra miljonregnen mindre oaptitliga.
