Många reagerade nog med förvåning på Nyamko Sabunis och partistyrelsens solklara seger på partirådet i söndags. I debatten som föregick omröstningen hördes nästan bara röster från motståndarsidan, däribland före detta partiledare som Maria Leissner och Bengt Westerberg.
Ett skäl kan vara att kritikernas argument är tydliga och lätta att torgföra utåt. Om SD utgör det största hotet mot liberalismen är det galenskap att bidra till att partiet får inflytande över regeringspolitiken. Det argumentet förstår alla.
Partiledningens linje är betydligt svårare att se logiken i. Man håller förvisso med sina kritiker om att SD är Liberalernas främsta motståndare, men eftersom man vill bilda en borgerlig regering efter valet väljer man ändå att hoppa över till den sidan.
På något underligt vis ska tummetott-partiet Liberalerna lyckas med konststycket att regera tillsammans med M och KD utan att smutsa ner händerna med ett organiserat SD-samarbete. Hur det hela ska gå till är höljt i dunkel. Det senaste budet är att den ordnade budgetprocessen bör rivas upp för Liberalernas skull.
Inte underligt att Sabuni-lägret väljer att ducka i debatten och att hoppa av medverkan i Agenda.
Liberalerna måste hitta en mer trovärdig berättelse att föra ut till väljarna inför valet 2022. Att hålla fast vid orealistiska fantasier om Alliansens återuppståndelse övertygar inte.
Den berättelsen bör handla om att hotbilden mot de liberala värdena i Sverige är mycket bredare än SD (utan att på något sätt förringa det). Det har uppstått parallellsamhällen där de mänskliga rättigheterna inte respekteras på samma sätt som i resten av samhället – där sådant som religionsfrihet, yttrandefrihet, rätten att välja vem man vill gifta sig med och så vidare är satta under press. En orsak är extremistiska krafter som har fått fäste i sådana områden.
Var sjätte niondeklassare lever under hedersförtryck i storstäderna och nästan hälften har blivit utsatta för brott i skolan. Polisen varnar för att den organiserade brottsligheten infiltrerar både näringslivet och myndigheter. En tystnadskultur breder ut sig där allt färre vågar vittna i domstol. Judiskt liv i Malmö måste skyddas bakom skyddsglas och tynar sakta bort.
Till det kan läggas en snabbt ökande ojämlikhet som riskerar att slita isär samhället på olika sätt. Vi har fått ett skuggsamhälle där människor lever under närmast slavliknande förhållanden.
Den hotbilden är på riktigt och den är synnerligen allvarlig. En rödgrön regering kommer aldrig att göra tillräckligt för att möta den utvecklingen. Att häktena just nu är fulla av gängledare beror på att fransk polis knäckte krypteringen till Encrochat – en integritetskränkning som vore otänkbar i Sverige, i synnerhet för en rödgrön regering.
Vill man göra något beständigt åt problemen ovan krävs en S+M-regering eller en M-ledd regering med stöd av KD/SD och L (?).
Det är en betydligt mer övertygande liberal argumentation än att låtsas som att grundproblemet är sossar och för höga skatter.