Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Att inte ställa språkkrav är förbannad vanvård

Journalisten Janne Josefsson har skrivit en glödilsken krönika om en gammal vän som inte kan kommunicera med hemtjänstpersonalen.
Foto: JANNE DANIELSSON / SVT
Att problematisera språkbrister i äldreomsorgen, och tala om språkkrav, har stundtals och av vissa sorterats i facket ”frågor som gynnar SD”.
Foto: MNIRAT - STOCK.ADOBE.COM / MNIRAT - STOCK.ADOBE.COM 473423559

Den bisarra svenska debatten om vad som gynnar SD torde ha underblåst språkproblemen i äldreomsorgen. Och Janne Josefsson är fly förbannad.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Tänk att du verkligen, verkligen måste gå på toaletten. Men du klarar det inte själv längre. Du är mycket gammal nu och kroppen är skröplig. 

När hemtjänsten kommer ber du genast om hjälp. Den vänligt leende främlingen nickar, går sin väg – och kommer tillbaka med en balja vatten. Hon förstod inte vad du sade, nämligen. Hon kan inte svenska.

Om en sådan händelse berättade 81-årige Gert Larsson för Göteborgs-Posten i våras. Han stod för trafikinformationen i Radio Göteborg fram till 2005, så han är känd för många i staden. En annan gång ville Gert Larsson få tidningen hämtad från brevlådan – och fick en blöja i handen. 

Men språkförbistringen innebär mer än praktiska problem. Han har ju ingen att prata med. ”Det är så fruktansvärt detta, att de inte kan konversera med mig.”

Överlagd vanvård, från kommunens eller hemtjänstföretagets sida.

På torsdagen skrev journalisten Janne Josefsson en glödande arg krönika om sin gamle vän Gert i DN. Det har inte blivit bättre sedan i våras, trots den uppmärksamhet som reportaget rönte. ”Det har blivit ännu sämre, jag mår så dåligt ska du veta, det har blivit värre. Ännu fler som jag inte kan prata med… det är kaos”, säger den gamle på telefonen.

Att skicka ut hemtjänstpersonal som inte behärskar språket är ren vanvård. Överlagd vanvård, från kommunens eller hemtjänstföretagets sida. Om språkförbistring leder till misstag går det inte att skylla på olyckliga omständigheter. Det var en risk arbetsgivaren var villig att ta. 

Och det är av allt att döma ett mycket spritt problem. När Kommunal skickade en enkät till flera tusen skyddsombud inom vård och omsorg svarade 73 procent att språkbrister leder till problem i omsorgskvaliteten eller patientsäkerheten.

Att det är så illa kan man delvis tacka den bisarra svenska debatten för. Att problematisera språkbrister i äldreomsorgen, och tala om språkkrav, har stundtals och av vissa sorterats i facket ”frågor som gynnar SD”. 

I ett trängt läge kan det nog vara lockande att tänka att en språksvag jobbsökande nog lär sig svenska på jobbet.

Det är ett intellektuellt haveri – som många kommunpolitiker och arbetsgivare i äldreomsorgen säkert är tacksamma för. För det är svårt att hitta personal till äldreomsorgen. I ett trängt läge kan det nog vara lockande att tänka att en språksvag jobbsökande nog ändå lär sig svenska på jobbet. Och så slår man ju ett slag för mångfalden.

De allra flesta inser numera att språkkrav behövs och att språktest är en lösning. Det måste dessutom ställas hårda krav på att arbetsgivare språkutbildar språksvaga anställda. De borde också kunna provanställa personer som nästan klarar språkkraven – förutsett att dessa kan få riktig språkutbildning via jobbet. Sedan görs ett nytt test efter, säg, ett halvår.

Efter GP-reportaget kom en hög hemtjänstchef hem till Gert Larsson och lovade bot och bättring, skriver Janne Josefsson. Men så blev det ju inte. 

”De tar livet av mig”, säger 81-åringen, gråtande, i telefonen. 

Det är en skam att det blivit så illa.