Arvid Åhlund
Den fjärde juni beger sig hundratusentals Hongkongbor normalt till parken för att hedra dem som förlorade livet i massakern på Himmelska fridens torg. I år är vakan strikt förbjuden och den som bryter mot förbudet hamnar bakom lås och bom. ”Hongkong finns inte längre”, förkunnade tidningen Economist i mars – avvecklingen gick blixtsnabbt och fredagens inställda minnesstund är det tydligaste beviset hittills.
Tänk tanken att någon förutsett det för 25 år sedan. Då stod britterna i begrepp att lämna över ön till Kina enligt ett noggrant utarbetat avtal som skulle säkra Hongkongbornas fri- och rättigheter till 2047. Samma Economist profeterade att Kina med tiden skulle bli ett liberalt lyckorike med Hongkong som tydlig förebild.
I stället har kineserna gjort Hongkong till ett lydrike i mängden, och stor kraft ägnas nu åt att sudda ut regionens rika historia genom att skriva om skolböcker, stänga museer och fängsla dissidenter.
Näst på tur är Taiwan. I takt med tillväxten som lyft miljoner kineser ur fattigdom har kommunistpartiet rustat oförtrutet, mest till havs. Fabrikerna spottar ur sig 100 nya stridsplan om året och örlogsfartygen är numera fem gånger fler än USA:s i Stilla havet. Amiralerna i Washington varnar för en invasion redan 2027.
Joe Biden lovar att hålla fronten, men den raka sanningen är att ingen egentligen vet om USA fortfarande kan och vill försvara 25 miljoner taiwaneser i skarpt läge. Då väntar med största sannolikhet ett blodbad, men även förödande återverkningar globalt.
Elektronikindustrin – tänk chip i mobilen och elbilen – som är grunden för den moderna ekonomin och har sitt centrum i Taiwan, skulle kortslutas över en natt. Kina skulle bli ohotad herre i Asien, till förfång för demokratier som Japan, Sydkorea och Australien. Och ”Pax Americana” – den liberala världsordningen som ytterst stöder sig på USA:s militära dominans – skulle slutgiltigt gå över i något annat och mörkare.
Att fördjupad ekonomisk integration kommer att lösa de problemen på sikt, som till exempel Wallenbergarna hävdar, är fria fantasier.
Inte ens ett litet land långt bort i norr undkommer de realiteterna. Sverige är i själva verket särskilt utsatt. Vår ekonomi är liten och öppen. Våra värderingar är svårt liberala. Och vi ligger redan ”tydligt inom den kinesiska intressesfären vad gäller Kinas långsiktiga militära, ekonomiska och politiska mål”, för att citera Säpos årsbok.
Att fördjupad ekonomisk integration kommer att lösa de problemen på sikt, som till exempel Wallenbergarna hävdar, är fria fantasier. Resonemanget bygger på samma logik som Economists om Hongkong för 25 år sedan, och för den som letar mer närliggande empiriska exempel är Australien ett övertydligt.
Tvärtom måste Sverige vakna på allvar också i styrelserummen och på regeringskansliet. Börja med att ta fram en ny Kina-strategi. Den gamla från 2019 är redan förlegad. Driv sedan på för en tuffare och mer konsekvent utrikespolitik i EU. Att sätta sitt hopp enbart till amerikanerna är för riskabelt, de har för stora problem på hemmaplan.
Man kan tycka att unionen är ett hot mot träden, lönebildningen, snuset eller skatterna. Men utan ett EU som håller ihop är vi utlämnade åt krafter vi inte rår på. Att påtala det är inte stjärnögd idealism, det är klarögd realism.
Hongkongs sak är vår.