Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Varför ställer Löfven inte upp i 30 minuter?

Stefan Löfven borde varit första minister ut i Anders Holmbergs program.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Anders Holmberg med SVT-kollegan Camilla Kvartoft.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

I Anders Holmbergs utfrågningsprogram lyser statsministern med sin frånvaro. Det är inte strategiskt – det är fegt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I onsdags krävdes Lena Hallengren på svar i SVT:s nya utfrågningsprogram 30 minuter. Det är helt logiskt, socialministern har frontat regeringens arbete mot coronan och nämns som en möjlig efterträdare till Stefan Löfven. 

För några veckor sedan medverkade Anders Ygeman. Det var också angeläget – Sverige har problem med elen och energiministern har varit tongivande i Socialdemokraternas försök att måla ut Moderaterna som ett halvhot mot demokratin.

Annie Lööf, Ebba Busch, Nooshi Dadgostar, Nyamko Sabuni och Ulf Kristersson har alla deltagit.

Statsministern har däremot inte ställt upp. Pressekreteraren på statsrådsberedningen vill inte gå in på varför, men säger att man inte tackat nej. Om och när Löfven tänker medverka förblir höljt i dunkel. 

Det är egentligen inget nytt. Anna Dahlberg uppmärksammade redan för ett år sedan på den här ledarsidan att regeringschefen duckar hårda utfrågningar, avböjer enskilda intervjuer efter pressträffar och handplockar journalister när de egna budskapen ska trummas ut, oftast från Dagens Nyheter. Sex av åtta riksmedier stämde in i kritiken, enligt en rundringning av Sveriges Radio.

På ett omedelbart plan är skälen okomplicerade. Löfven är en skicklig förhandlare men en svag retoriker, i varje fall på volley. Och S drömmer fortfarande om de sköna dagarna efter Juholts sorti då partiet ägnade sig åt ”internt arbete”, Löfven knappt syntes till och opinionssiffrorna på kort tid rusade från 22 till 35 procent.

De policyprofessionella ser på sig själva som karaktärer i amerikanska tv-serier.

Men avskärmandet är också del i en större trend, där makthavare omgärdas av ständigt svällande skaror policyprofessionella, vars övergripande uppgift är att minimera risk och ta död på allt spontant.

Ett slags självförstärkande intern logik växer fram där underhuggare bevisar sig genom att, kort uttryckt, skydda bossen.

Statsvetaren Bo Rothstein med flera har skrivit en hel bok om det, Makt utan mandat. Och kollegan Johan Wennström, tidigare sakkunnig i Reinfeldt-regeringen, har på ett lysande sätt skildrat hur de policyprofessionella ser på sig själva som karaktärer i amerikanska tv-serier, som ”Vita huset-går” i maktens korridorer.

”Alla i branschen vet att det sitter pressekreterare vid telefonen och väntar på att få säga nej till journalister,” som en person med insyn beskriver det. ”Det är så de rättfärdigar sin existens.”

Hur självmotverkande hela den här utvecklingen kan bli illustreras bäst av den amerikanska valrörelsen 2016. Hillary Clintons kampanj är antagligen den mest policyprofessionella som någonsin existerat – massiv, minutiöst kontrollerad samt mycket feg. 

Clinton själv gick en gång nästan 100 dagar utan att ge en presskonferens. Hon beskrevs av en person på insidan som ”ungefär lika åtkomlig som Fort Knox”. Samtidigt var Donald Trump ett under av spontanitet. Han reste land och rike runt på måfå, höll presskonferenser utan manus, tänkte högt på Twitter och ringde in till tv-program live. Det väckte genklang.

Det säger något om hur farligt det är med självtillräckligt grupptänk och överdrivet taktiserande. 

Stefan Löfven borde ha ställt upp i Anders Holmbergs utfrågningsprogram för länge sedan. Att ducka är inte strategiskt – det är fegt. Alla undrar var statsministern är.