Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Varför markerar inte Ebba Busch hårdare mot Trump?

För en partiledare som berömmer sig av att vara extremt tydlig med var gränser går, inger Ebba Buschs agerande de senaste dagarna inte direkt förtroende.Foto: ERIK ABEL/TT / TT NYHETSBYRÅN

KD-ledarens ovilja att markera mot Donald Trumps agerande inger inte direkt förtroende. Tur att M håller i tyglarna om det vankas samarbete med SD. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det som sker i USA nu är historiskt, läbbigt och bara början. 

Trump försöker klamra sig fast i Vita huset och har sparkat försvarsministern. Republikanerna i kongressen backar upp, trots att Demokraterna vann valet med bred marginal hur man än räknar

Situationen är därmed sådan att premiärministrarna i Storbritannien, Israel och Kanada formellt erkänt amerikanskt maktskifte, men inte republikanerna i senaten.

Det är bra om man inser allvaret i det. USA är bottenplattan för den politiska och finansiella världsordningen – politiken där är inte bara underhållande, den slår igenom i handelsbalanser och försvarsbudgetar och den formar stämningar och retorik.  

Därför är det centralt att även svenska politiker är kristallklara och kallar en spade för en spade.

Statsministern gjorde en rätt slät figur i söndagens SVT Agenda, men Annie Lööf och vänsterledaren Nooshi Dadgostar var i samma program befriande raka i sitt försvar av grundläggande demokratiska principer. Jimmie Åkesson levererade en hyfsat insiktsfull analys av det amerikanska politiska läget i stort, men spelade som vanligt dum när frågorna blev konkreta.

Att SD inte tar tydligare avstånd från Trumps anti-demokratiska fiktioner är helt väntat, Åkesson och co har relativiserat allt han sagt och gjort i fem års tid. 

KD gillar republikaner och är rädda för att låta etablissemang.

Betydligt mera intressant var Ebba Buschs initiala reaktion. KD-ledarens första formella kommentar i helgen fick Trump-allierade som Israels Netanyahu och Saudiarabiens bin Salman att verka lyriska i jämförelse. Inga gratulationer till den inkommande presidenten. Inget fördömande av den sittande, som då utropat sig till segrare två gånger i strid med resultatet. 

På frågan varför hon var så dämpad, undrade Busch syrligt om det vore ”mer lämpligt med stora ord, fem emojis och en dans?” 

Nej, en hårdare markering – från början – hade räckt. 

På sätt och vis är det rätt förbryllande. Visst, KD gillar republikaner och är rädda för att låta etablissemang. Men enligt mätningar skyr en förkrossande majoritet av partiets väljare Donald Trump som pesten. Att fördöma honom hårdare borde inte kosta.

Jämför med Ulf Kristersson. ”De som vill rasera vår liberala demokrati ska mötas av en kompromisslös hållning”, förklarade M-ledaren i helgen i samband med lanseringen av partiets förslag till nytt idéprogram, vilket förpliktigar. I måndags tog han för säkerhets skull även avstånd från Trump i en lång debattartikel i Dagens industri.

De senaste fyra årens läxa från USA:s republikaner är att röda linjer sällan är lika självlysande i verkligheten som de framstår i teorin. Det är lätt att bli färgblind och det gäller att vara vaksam, mest på sig själv. 

Den här veckan är det lätt att känna viss lättnad över att det är M och inte KD som håller i tyglarna om en konservativ koalition skulle ta makten i Sverige efter nästa val.