Arvid Åhlund
Innan EU-tyckarna bråkade om huruvida Sverige och de andra länderna i ”frugala fyran” är sparsamma eller bara snåla var Tyskland sparsammast/snålast av alla. Berlin och Bonn har varit paniskt rädda för underskott och inflation i nästan ett sekel, tysken hyr hellre hus än köper på kredit, och under eurokrisen vek Angela Merkel inte en tum.
Sedan bröt coronan igenom och Tyskland svängde mycket skarpt. Skälen är egentligen flera. Eurokrisen skakade EU-projektet i grunden och odlade starka antipatier mot Berlin i krisländerna. Om det kan man tycka vad man vill, men Merkel är fast besluten att se till att samma sak inte sker igen eftersom hon vet att politik inte bara är att vilja, utan också att förstå den miljö man verkar i.
Ett andra skäl är de kinesiska inbrytningarna, som är på riktigt och accelererande. Peking (och Moskva) vill inget hellre än att söndra och splittra, vilket går lättare om lågkonjunkturen är djup och det politiska missnöjet utbrett.
Kineserna har redan köpt upp grekiska hamnar samt lovar Italien guld och gröna investeringar som en del av sitt stora sidenvägsprojekt mot EU:s vilja. Britternas utträde och katastrofen i USA tvingar de försiktiga tyskarna till större realpolitisk hänsyn, vilket i grunden är av godo.
På Världsbankens lista över världens enklaste länder att starta företag i hamnar Tyskland på plats 125 efter Mali och Djibouti.
De verkligt avgörande förklaringarna är dock ekonomiska. De blir lätt förbisedda i den svenska debatten, som gärna uppehåller sig vid självtillräckliga moralismer och dessutom lider av dålig research. I den är tyskar nästan alltid strävsamma, italienare oftast slappa, transfereringar orättvisa och förresten borde EU lyssna mer på Sverige.
Missförstå rätt. Kritikerna har en poäng i att det nya räddningspaketet är långt från perfekt. De har också rätt i att Italien hade problem långt före euron, och att det gemensamma myntet i längden kan visa sig vara ett ohållbart projekt.
Intressantare är vad de inte berör, särskilt vad gäller den tyska ekonomin och hur den spelar mot Europas i stort.
Tyskland är numera i praktiken en stor exportfabrik med Kina som främsta marknad och en kraftigt undervärderad valuta som huvudsakligt smörjmedel. Om valutaunionen sprack och D-marken återinfördes i morgon, skulle den rusa och exporten rasa. (I södra Europa skulle motsatt sak ske.)
Inget land har kort sagt tjänat mer på euron än Tyskland, vilket framför allt återspeglas i landets gigantiska handelsöverskott, som är större än Kinas i absoluta tal och leder till underskott i andra länder eftersom alla inte kan ha överskott på samma gång.
Parallellt och delvis som en följd har hemmamarknaden försummats. Produktivitetstillväxten är låg, infrastrukturen eftersatt, tjänstemarknaden hårt reglerad och butiksägarna skulle aldrig drömma om att hålla öppet en söndag. På Världsbankens lista över världens enklaste länder att starta företag i hamnar Tyskland på plats 125, efter Mali och Djibouti.
Det är inte hela bilden. Men det är en viktig del av den. Det är också en viktig nyckel för att förstå varför Tyskland svängt på ett historiskt sätt i EU. Angela Merkel har inte blivit knäpp. Hon har inte ens blivit snäll. Hon vet att den snedvridna tyska ekonomiska modellen inte är hållbar på sikt. Som så ofta agerar hon rationellt.