Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Trumps fans är inte lika vita som det sägs

Latinos i Florida.
Foto: ANDREW HARNIK / AP TT NYHETSBYRÅN

Det intressanta med valet är inte att Joe Biden troligen vinner, utan det märkliga sätt på vilket han gör det.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Att följa det amerikanska presidentvalet 2020 är att kastas mellan olika sinnestillstånd. 

Först var det politiskt ställningskrig och våld på gatorna som gällde. Sedan upplagt för Demokratisk promenadseger – mätningarna var ju solklara och om bara Florida levererade skulle saken vara biff redan under valnatten. 

I stället vann Trump Florida, Texas och Ohio utan bekymmer och vips kändes allt som 2016 igen. Varför tycker amerikanerna inte som vi? Vad är det vi inte fattar? Hur kan prognoserna slå så fel?

Därefter ännu en vändning. Biden kniper Arizona! Och Trumps försprång i Wisconsin och Michigan krymper ju faktiskt i rätt rask takt… Det här är inte över, oavsett vad presidenten säger. Vem bryr sig om 2016 förresten?

I skrivande stund är det ungefär där vi befinner oss. Trump har utropat seger, men Biden har kopplat greppet. Med Arizona i hamn räcker det med Wisconsin och Michigan för att ta hem rubbet. Demokraterna har vunnit ena och leder i den andra. 

Sant, Trump har en teoretisk chans att vinna Nevada, som har pausat sin rösträkning till på torsdagen. Det är osannolikt, men då kastas spelplanen om på nytt.

Om Trumps republikaner främst är en klubb för vita män som brinner för att bromsa kulturell förändring, verkar rätt många andra ha bjudit in sig själva.

Det hela är ganska gastkramande, men också lite ironiskt. Tänker man bort valnattens dramatiska turer så var ju detta ganska exakt vad vi såg framför oss från början. 

Republikanerna skulle dra ifrån tidigt, eftersom deras väljare mestadels röstade på valdagen. Trump skulle dra nytta av sin skenbara jätteledning och utropa seger. Demokraterna skulle knappa in i takt med att 100 miljoner förtidsröster betades av efterhand. Och ingen skulle erkänna sig besegrad, utan striden skulle fortsätta i veckor och kanske till och med avgöras i Högsta domstolen, som numera har en solid konservativ majoritet. 

Det mest intressanta med tisdagens val är inte att det blev så – det var ju väntat – utan snarare hur det gick till. 

Flera historiska saker skedde i tisdags som vänder upp och ner på djupt rotade föreställningar om vad amerikanska väljargrupper tycker och tänker. 

Spansktalande amerikaner röstade i oväntat stor utsträckning på Donald Trump, särskilt männen. På orter i Texas som Hillary Clinton och Barack Obama vann med förkrossande marginal för fyra och åtta år sedan, gjorde presidenten förbluffande nog rent hus. Räkna med att det kommer att skrivas avhandlingar om det trendbrottet framöver. 

Även svarta, asiater och kvinnor tycks ha röstat på Trump i högre utsträckning än sist; om Trumps republikaner främst är en klubb för vita män som brinner för att bromsa kulturell förändring, verkar rätt många andra ha bjudit in sig själva. 

Det tyder om något på att den rörelse som Trump grundade för fyra år sedan är bredare, djupare, mer beständig och svårare att ringa in än vad många hittills trott. 

Den enda grupp där Trump gjorde sämre ifrån sig var ju faktiskt de mytomspunna vita männen i rostbältet som slentrianmässigt anses dyrka honom. De är i praktiken anledningen till att USA:s nästa president ser ut att heta Joe Biden.

Det är svårt att inte se ironin i det.