Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Sverige bör göra mer för hjältarna i Belarus

Svjatlana Tsichanouskaja med utrikesminister Ann Linde i Stockholm på tisdagen. Oppositionsledarens budskap till svenskarna är glasklart: vi behöver er!
Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT / TT NYHETSBYRÅN
Pensionärer demonstrerar mot diktatorn.
Foto: TASS / STRINGER/TASS/SIPA USA SIPA USA

Demokratikampen i Belarus är ett utnötningskrig. EU måste bredda sanktionerna och Sverige bör erbjuda visum till utsparkade studenter.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Att följa protesterna i Minsk, Hrodna och Brest är som att kastas tillbaka 30 år till dagarna före Östeuropas frihetsrevolutioner. 

Sedan Lukasjenko förfuskade valet i augusti har belarusierna demonstrerat i princip varje dag. På helgerna går över hundra tusen man ur huse: studenter, fabriksarbetare, företagare och pensionärer.

Regimen kallar dem terrorister. Den har stängt ned internet, mobilnätet, tunnelbanenätet och gränserna till Litauen och Polen. 

Över 25 000 har gripits och fler än tusen har skadats eller torterats, de flesta i häktena. Några har misshandlats till döds på öppen gata av maskerade män som arbetar för säkerhetstjänsten KGB. Syftet är att skrämma folk till tystnad och om det inte hjälper hotar regimen fortfarande att skjuta skarpt. 

Det är lätt att glömma hur nära allt detta sker. Minsk är trots allt bara en dryg timmes flygresa från Arlanda, på kortare avstånd än London och Paris. 

Förhoppningsvis gick det upp för fler när oppositionsledaren Svjatlana Tsichanouskaja besökte Stockholm i dagarna för samtal med statsministern, utrikesministern och talmannen. Hennes budskap var egentligen två, bägge mycket raka: 

Tiden för att störta Lukasjenko snabbt som i Tunisien eller Egypten 2011 är förbi. Kampen för demokrati i Belarus är nu ett utnötningskrig och folket kommer inte att klara det utan hjälp utifrån. EU har redan kommit till skott och infört sanktioner mot presidenten och ett 50-tal av hans hejdukar. De bör gå längre. De riktiga pengarna är parkerade på bankkonton och i fastigheter utomlands, mest i väst. Att frysa dem skulle svida på riktigt. 

Inga maktanalyser. Bara en kamp mellan de fega och modiga, för att tala med Tsichanouskaja.

De riktade sanktionerna bör också omfatta fler. Belarus har 300 000 säkerhetsagenter, att jämföra med Sveriges 20 000 poliser. Många mellanchefer har blod på händerna. 

Andra tänkbara åtgärder är att väcka talan mot Lukasjenko i internationella brottsdomstolen i Haag och/eller att skapa ett parallellt internet utifrån som kan kringgå regimens censur. 

Sverige kan också göra mycket på egen hand. Utvisa ambassadören till att börja med. Erkänn en potentiell exilregering (Tsichanouskaja flydde i augusti till Litauen). Erbjud visum till studenter som stängts av från universiteten. 

Och ta vara på ordförandeskapet för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) nästa år, till exempel genom att erbjuda att medla. Vi gjorde det mellan Jemeniterna 2018.

”Sätt värde på demokratin och friheten.” Det låter självklart, men om mätningarna i väst visat något det senaste decenniet är det att folk i allmänhet och ungdomar i synnerhet tar den liberala demokratin för given eller rentav ger den kalla handen. Siffrorna är skrämmande.

Belarus är en glasklar påminnelse om alternativet, det vi brukade frukta men verkar ha glömt. Diktatur på riktigt, en dryg timme bort. Inga seminarieövningar om vem som åtnjuter vilket privilegium eller har tillgång till vilken plattform. Inga maktanalyser. 

Bara en kamp mellan ont och gott, rätt och fel, ”de fega och de modiga”, för att tala med Svjatlana Tsichanouskaja. ”Glöm oss inte.”