Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Strunta i branschens skruvade retorik – bankskatten är rimlig

När Swedbanks ordförande Göran Persson tar ton lyssnar man. Frågan är varför?
Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Timbros chef Benjamin Dousa.
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Det är skevt att självutnämnda marknadsliberaler reflexmässigt rider ut till storbankernas försvar. Varför ska de beskattas lägre än vanliga företag?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sverige har en speciell relation till sina banker. Skandalerna duggar tätt, förtroendet ute i landet är svagt, men maktställningen är och förblir bergfast. När cheferna i Stockholm tar ton lyssnar man, särskilt om de heter Göran Persson, och så fort en budget eller BNP-siffra ska dryftas kallas bankekonomerna in som ett slags oberoende experter, mest till Aktuelltstudion.

Ibland blir den invanda ordningen rent absurd. Ta den så kallade bankskatten som finansministern återlanserade i veckan. Den uppgår till 0,05 procent från 2022*, tas ut på banker med skulder över 150 miljarder och beräknas dra in 5-6 miljarder om året till statskassan.

När TT rapporterade nyheten i måndags vände man sig till en bankexpert – på en bank. Föga förvånande tyckte hen att skatten var en usel idé: ineffektiv, orättvis och (förstås) ett hot mot rättssäkerheten. Det hade ”varit rimligare att höja bolagsskatten för alla företag”, förklarade experten på banken.  

Storbankernas lobbygrupp Bankföreningen tycker likadant. De betonar att skatten kommer att slå hårt mot investeringar och därför klimatet, att Finansinspektionen och Riksbanken avstyrkte den i sina remisser i fjol, samt att det blir hushållen och företagen som får ta smällen i form av dyrare lån. 

Att bankerna skräms i egen sak är inte så mycket att orda om. Mer anmärkningsvärt är hur marknadsliberala tankesmedjan Timbro hakade på utan några betänkligheter alls.

Varför tar självutnämnda marknadsliberaler alls en sådan ordning i försvar?

På Timbro berömmer man sig nämligen av att vara ”pro-market” snarare än ”pro-business” – det vill säga man förordar en kapitalism präglad av fri konkurrens och låga trösklar för utmanare, snarare än statligt utverkade skydd för enskilda företag som gör vad de kan för att befästa sin dominans.

Få passar sämre in på ”pro-market”-beskrivningen än de svenska storbankerna. De är svårt inflätade i staten, både via Riksbankens betalningssystem och genom en så kallad ”too big to fail”-premie – eller implicit statlig garanti – som i praktiken innebär miljarder i offentliga subventioner varje år. Det ömsesidiga beroendet med staten skyddar helt enkelt bankerna från normala marknadsekonomiska mekanismer.

Bankföreningens och Timbros huvudargument gör det ironiskt nog kristallklart: På en frisk och fri marknad hade bankerna aldrig kunnat hota med att skyffla över kostnaderna på låntagarna – de hade tvingats sänka sina fortfarande rätt feta marginaler för att inte tappa kunder till driftigare konkurrenter. 

Lägg till det att Finansinspektionens sågning främst berodde på att man föredrar mer träffsäkra verktyg, som högre kapitalkrav. Och att storbankernas skyhöga belåningsgrad de facto innebär att de beskattas lägre än andra företag, vilket Riksbanken påpekar i sitt remissvar. 

Fram växer bilden av en hårt skruvad och ibland rent bedräglig retorik som allt för ofta får stå oemotsagd. Men också av en skatt som i stort ter sig rimlig. 

För varför ska statligt subventionerade oligopol beskattas lägre än vanliga företag? Och varför tar självutnämnda marknadsliberaler överhuvudtaget en sådan ordning i försvar? 

Kanske förstår de inte själva hur skevt det faktiskt är.


* Förutsatt att förslaget går genom riksdagen ökar skattesatsen till 0,06 procent från 2023.