Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Stockholm är inget zoo - reglera elsparkcyklarna

Sparkcyklar i innerstan.
Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Elsparkcyklarnas ”barnsjukdomar” har i själva verket blivit värre med åren. Det är dags att reglera dem betydligt hårdare.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På sikt och utan tvivel kommer Stockholms innerstad att bli bilfri, tendenserna syns redan. Gågatorna blir ständigt fler, cyklisterna har fått en helt ny infrastruktur och de trendriktiga elsparkcyklarna sicksackar fram överallt. 

De sistnämnda har helt klart sin charm, det vet alla som rattat en, inklusive Carl Bildt. Man ska därtill vara försiktig med att klanka ner på nymodigheter för sakens skull. Det är en folksport. 

Samtidigt kommer man inte ifrån att problemen som för två-tre år sedan viftades undan som barnsjukdomar tvärtom förvärrats när sparkcyklarna blivit fler och fler. 

Att vandra genom stan numera är som att försöka ta sig fram över innergården till ett fritids. Sparkcyklarna ligger slängda på trottoaren, i parken, på cykelbanan och framför porten. Har man barnvagn eller sitter i rullstol är de ett gissel – är man blind kan man nästan lika gärna strunta i att gå ut. 

Ungdomar och entusiastiska turister från Spanien kör i 20 på gångbanor fastän de inte får. En konsthandlare på Söder blev nyligen påkörd och bröt båda axlarna. Han ligger fortfarande på sjukhus. Förövaren smet.

Man kan invända att bilister och cyklister också orsakar olyckor. Det finns helt klart en tendens att blåsa upp incidenterna med elsparkarna, lite på samma sätt som när en självkörande bil kolliderar i USA. Det är bättre stoff än en vanlig krock.

Förbjud sparkcyklarna helt från trottoarer och gågator, som i Köpenhamn.

Men det vilar också ett slags vårdslöst lättsinne över sparkcyklarna som är intressant och bör tas på allvar. Jämför med cykeln. Rättsligt regleras de ungefär likadant, men sociologiskt är skillnaden milsvid. 

I den gröna stadens tidevarv har cykeln i praktiken blivit den nya bilen, med tydlig normuppstramning som följd. Att pendla till och från jobbet kräver en som håller, och som man därför håller efter och kanske rentav håller av. Hjälm är numera lika självklart som säkerhetsbälte, liksom att stanna vid rödljus. Annars får man arga blickar.

Med sparkcykeln är det precis tvärtom. På en Voi eller Lime kan man vingla fram tre åt gången, hjälm är otänkbart och man ställer den ifrån sig utan att blinka. ”Det är för mycket hopp och lek”, för att citera Hans Nilsson, kommissarie vid Stockholms trafikpolissektion. 

Den blågröna majoriteten har gjort en del för att komma till rätta med problemen, mest genom självreglering. Privata ”parkeringspatruller” samlar in åkdonen på natten. Användare måste skicka in bilder för att visa att de parkerat på ett korrekt sätt, och så vidare. 

Det räcker uppenbart inte. Sparkcyklarna ligger ju utspridda ändå. Och för en synskadad kvittar det om cykeln slängts till marken med berått mod eller blåst omkull i efterhand. 

Inför i stället tillståndsavgifter och markupplåtelseavtal för att reglera mängden sparkcyklar, som man gjort i Malmö och Solna. Förbjud dem helt från trottoarer och gågator, som i Köpenhamn, och som Transportstyrelsen föreslog i mars. Kräv att appföretagen investerar i robusta parkeringsställ enligt samma modell som de utmärkta hyrcyklarna i Paris och London. Och höj felparkeringsavgiften från dagens ynka 250 kronor. 

Den gröna staden är inget zoo.