Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

S försöker vinna enkla poäng på SD-hotet

Morgan Johansson varnar att det som skedde i USA även kan ske i Sverige.

Socialdemokraternas försök att sätta likhetstecken mellan Trump och SD övertygar inte. Moderaterna borde sätta upp en poster på Mitt Romney för inspiration. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Parallellerna mellan Sverigedemokraterna och Donald Trump är uppenbara. De är del av samma högernationalistiska rörelse, Jimmie Åkesson tog ställning för presidenten så sent som i måndagens Aktuellt och partiet har till och med nominerat honom till Nobels fredspris.

Men det finns också viktiga skillnader. Medan Trump har blivit mer gränslös i takt med att republikanerna tappat greppet, jobbar SD stenhårt på att framstå som vilket småtråkigt riksdagsparti som helst. Det säger något om hur incitamentsstrukturerna skiljer sig åt. 

Man kan så klart invända att det är spel för gallerierna och att Åkesson & co skulle agera och låta ungefär som Trump om man hade mer makt. ”Eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än)... måste vi anpassa vår retorik efter det rådande läget”, för att tala med förre partisekreteraren Richard Jomshof.

Det är möjligt – till och med troligt enligt min mening – men frånser samtidigt hur mycket de strukturella förutsättningarna mellan Sverige och USA skiljer sig åt. Den amerikanska exekutiva makten saknar i princip motsvarighet i den utvecklade världen, både formellt och symboliskt. Presidenten har unika befogenheter, oavsett allt tal om maktdelning. 

Ett parti med 20-30 procent i ett parlamentariskt system är något annat – det går inte att komma ifrån. En verkligt meningsfull jämförelse förutsätter i själva verket att SD vinner egen majoritet i Riksdagen, eller att de eventuella samarbetspartierna M och KD lägger sig platt i grundläggande frågor som rör den svenska demokratin.  

Hade S genuint fruktat fascismens intåg hade man försökt bilda enad front med M för att stå emot.

Det är i princip vad Aftonbladets ledarsida och ledande socialdemokrater varnar mycket högljutt för, men det håller inte. 

För det första: Samarbete i sakfrågor inom demokratins ramar är inte samma sak som att försöka välta den över ända, hur vämjeligt man än anser sådant samarbete vara. 

Det amerikanska exemplet illustrerar det tydligt. Man kan sky Trump som pesten, men knappast beskriva skattesänkningar eller ens den episkt usla coronahanteringen som attacker på demokratin. Det är lögnerna, påtryckningarna, det gränslösa hetsandet och försöken att välta valresultat som gör honom unik.

För det andra: Hade S genuint fruktat fascismens intåg som man gör gällande, hade partiet inte tagit i SD med tång under några omständigheter, vilket man förstås gör. 

Framför allt hade man bemödat sig om att bilda enad front med Moderaterna för att stå emot det existentiella hotet – inte systematiskt utmåla M som SD:s tredje ben och på så sätt bidra till formeringen av ett konservativt block som man samtidigt säger sig frukta i grunden. 

Inget av detta är liktydigt med att säga att det som har hänt i USA aldrig kan hända här, det kan det. Moderaterna har inte ett auktoritärt ben i kroppen, men ungefär samma hade kunnat sägas om Republikanerna för några decennier sedan.

Partiets totala genomklappning under Trump är ett varnande exempel och den plötsliga oförmågan att urskilja skarpa röda linjer i realtid är de senaste fyra årens verkligt viktiga läxa.

Moderater borde ta den till sig i stället för att förkunna att USA:s demokratiska institutioner minsann pallade för högerpartiets tryck. 

Sedan borde de gå in på sina riksdagskontor och sätta upp en poster på Mitt Romney för inspiration.