Arvid Åhlund

Om C:s olidliga lätthet i asylfrågan

Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson och Annie Lööf.
Foto: TOMMY PEDERSEN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Centerpartiet står upp för asylrätten. I varje fall på papperet. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Ungefär samtidigt som coronan bröt igenom i mars öppnade Turkiet gränsen till Grekland för flyktingar från Syrien. 

Grekerna motade bort dem med stöd av EU och sex svenska riksdagspartier, däribland C. 

Uppfattningen var att turkarna spände musklerna inför omförhandlingen av flyktingavtalet från 2015. EU rättfärdigade sin hållning med att man inte tänker göra flyktingar till brickor i ett storpolitiskt spel. 

Rimligt och rätt, men inte nödvändigtvis en superlogisk hållning om man håller asylrätten för helig och anser att ”inget annat logiskt ställningstagande finns” än att EU:s fria rörlighet ska utsträckas till hela världen, som Centerpartiet skriver på sin hemsida. 

Turkietfrågan i allmänhet och C:s syn på den i synnerhet, illustrerar hur skev och rentav förljugen den svenska debatten om asylrätten egentligen är.

Grunderna först. 

Alla som flyr undan krig och förtryck har rätt att söka asyl enligt Genèvekonventionen. Men det måste göras på plats eller åtminstone på en ambassad. Det är svårt om man inte kommer över gränsen (men lättare om gränsen utgörs av kust) och ambassaden inte tar emot en. 

C är inte ensamma om att lägga ut dimridåer. S linje i asylfrågan förstår ingen. M framställer sig som tuffare än de är.

Som migrationsforskaren Joakim Ruist påpekat har EU och Sverige på olika sätt försvårat för flyktingar att söka asyl i praktiken sedan början av 1980-talet, alltså några år efter att tillväxten sjönk och de stora strukturkriserna tog vid.  

Man har gjort det genom krav på visum, som gör det lättare att bedöma om den som vill resa hit gör det för att söka asyl. 

Man har gjort det genom transportörsansvar, som innebär att flyg och färjor måste kontrollera passagerarnas pass och visum. 

Och man gör det numera genom att betala till exempel Turkiet för att hålla flyktingarna borta. 

Rätt, fel, ohållbart, nödvändigt, otillräckligt eller allt på samma gång – en hyfsat styvmoderlig behandling av asylrätten är det, hur man än vänder på det.

Man kan inte sätta ett tak för asylsökande, men väl dra en mycket handgriplig gräns.

Det är inte jättelätt att få klart för sig om man följer den svenska debatten, särskilt nu när migrationsuppgörelsen spruckit och retoriken skruvats upp till max. 

”Asylrätten är helig för oss. Det kompromissar vi överhuvudtaget inte om”, bedyrade C:s ledarvikarie Anders W Jonsson häromdagen. Eller för att tala klarspråk: man kan inte sätta teoretiskt tak för asylsökande, men väl dra en mycket handgriplig gräns. 

Det är riktigt att C förespråkar fler lagliga vägar in i EU och Sverige (i praktiken fler kvotflyktingar), men de frågorna avgörs i allt väsentligt i Bryssel och där sitter centerpartisterna i fel utskott. 

Det är också sant att C knappast är ensamma om att lägga ut dimridåer. S linje i asylfrågan förstår ingen. M framställer sig som tuffare än de är. Deras ”volymmål” för tanken till ett tak, men är egentligen en signal om att avskräckande åtgärder ska vidtas om fler asylsökande kommer. Det skulle inte inskränka asylrätten, men göra det mindre attraktivt att söka sig hit. 

Om något de facto inskränker asylrätten är det gamla självklarheter som visumkrav och transportöransvar. 

När hörde ni C eller MP kritisera dem senast?