Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Ni som varnar för Hitler – öppna en historiebok

Hitler kom inte till makten i ett vakuum.
Foto: ALAMY/IBL
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det räcker att läsa på lite för att inse hur absurda parallellerna mellan dagens Sverige och Weimarrepubliken är. 


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Tyskarna förlorade första världskriget i november 1918. Kejsaren flydde till Holland, revolutionen låg i luften och socialdemokraterna utropade republik, mest för att hinna före kommunisterna. 

Den levde på nåder i 14 hysteriska år och störtade i princip samman när undantagstillstånd infördes 1932, åtta månader innan Hitler kom till makten. 

Men Weimarrepubliken var mer eller mindre dödsdömd från början, skriver William Shirer i standardverket Tredje rikets uppgång och fall.  

Det första kuppförsöket ägde rum 1920. Under åren som följde misslyckades eller avstyrdes ett halvdussin till. Armén var ett slags stat i staten som konspirerade mot demokratin. Författningen var föredömligt formulerad men rättsväsendet i praktiken ett skämt. Kommunister dömdes till döden medan Hitler fick nio månader på fästning med magnifik alputsikt efter ölkällarkuppen 1923.

På gatorna härjade ”frikårer” eller paramilitära gäng. De misshandlade sina politiska motståndare till döds på öppen gata. Det var vardagsmat, precis som de ekonomiska kriserna. Hyperinflationen 1923 förstärkte den kollektiva känslan av förödmjukelse efter det stenhårda Versaillesfördraget. Depressionen efter börskraschen 1929 gjorde att stödet för de dittills ganska perifera nazisterna exploderade. 

Allt detta spelar roll när man gör mer eller mindre uttalade jämförelser med Sverige idag. Det är nämligen svårt att tänka sig två sammanhang där de politiska grundförhållandena skiljer sig åt mer.

Weimarrepubliken uppstod i samband med en kaotisk krigskapitulation i ett land utan demokratiska traditioner eller normer. Den motarbetades aktivt av landets mäktigaste institutioner och personer. Franz von Papen, rikskansler i fem månader och sedan vicekansler under Hitler, är ett utmärkt exempel. Han anses i den svenska debatten ha sjabblat bort den tyska demokratin därför att han trodde att han kunde kontrollera fascisterna. 

Att Papen underskattade Hitler grovt vet alla, men att framställa honom som någon sorts bortdribblad mittenhöger av nutida snitt är inte seriöst. Papen, Schleicher, Hindenburg och de andra höjdarna som gav sig i lag med nazisterna var inte demokrater – de var chauvinister i pickelhuvor som ansåg att demokratin hörde hemma på sophögen, eller möjligen i det dekadenta Amerika. Det var normen.

Sverige är inte Weimartyskland och kommer aldrig att bli, hur mycket Morgan Johansson än varnar. Vår demokrati utropades inte efter det stora kriget 2006. SD:s och V:s stormtrupper har inte ihjäl varandra på gatorna. ÖB smider inte ränker mot demokratin i rökiga rum med junkrar eller näringslivstoppar. Hade han gjort det hade han fått avgå. 

Ska man försöka hitta en någorlunda meningsfull parallell till Weimar idag är det möjligen Libyen.  

I boken How Democracy Ends från 2018 skriver Cambridge-statsvetaren David Runciman att de återkommande jämförelserna med det tyska 30-talet riskerar att göra mer skada än nytta om man verkligen vill förstå hoten mot den liberala demokratin – ”inte för att historien är oviktig utan för att vi tvärtom förbiser andra historiska läxor, som kan vara mer relevanta”.  

Det är varken att glömma historien eller att relativisera krafter som vill göra Sverige mer illiberalt. Det är att ta dem på det allvar de förtjänar. 


KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.