Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Moderater bör inte spela banjo

Ulf Kristersson är inte banjohöger.
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Pete Seeger var en jäkel på banjo.
Foto: FRANK FRANKLIN II / AP

Överger Moderaterna staden för landet kan de hälsa hem. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Efter Almedalstalet 4/7 anklagades Ebba Busch för att ha lånat ordagrant från USA:s vicepresident Kamala Harris. Struntprat, invände KD:s spinndoktorer, men häromveckan tolkade hon i varje fall Donald Trump på tydlig svengelska genom att hänvisa till de glömda svenskarna i hjärtlandet.

Visst, greppet är inte nytt, Göran Hägglund ömmade för Verklighetens folk redan 2009. Men det är ju så mycket mer oförblommerat nu. Man får känslan att direktöversättningarna är själva poängen. Dagens Nyheter blir i vilket fall rasande.

Det finns en större iakttagelse här. Högern i allmänhet och KD i synnerhet anklagar vänstern för att fördärva politiken med importerade tankefigurer och begrepp från USA, men gör sedan samma sak själva.  

Det senaste modeordet är ”banjohögern”. Det myntades av bonden Per-Ola Olsson i en text på näringslivets tankesmedja Timbros sajt i maj. Banjohögern är de hunsade hjältarna i obygden som löser problem oavsett hur många yxor som slagits i båten och tycker att vargmotståndaren Karl Hedin borde bli president. 

Särskilt SvD:s ledarsida är betagen. Den har hyllat banjons folk i två texter på lika många veckor och ser såklart (men en aning paradoxalt) en riklig mylla för nyliberala studiecirklar.

På ett plan fångar Olssons begrepp en evig och mycket verklig konflikt mellan stad och land – mannen i skogen, förtryckt av länsman och allt det där. Villkoren skiljer sig i glesbygd. Det ska man ta på allvar.

Vilken resa M gör - från storstadsfixerat till landsbygdsbetonat, twittrade en banjoman häromdan. Ulf Kristerssons talskrivare delade direkt.

Men det speglar också något annat, betydligt mer samtida samt förstås amerikanskt. I USA är den moderna politiska dynamiken kristallklar: förut levde höger- och vänsterväljare huller om buller, nu går den allt överskuggande skiljelinjen mellan städer och glesbygd. Mönstret är så bergfast att det går att säga ganska precis var i ytterförorterna högern börjar vinna val.

Problemet för republikanerna är att städerna är större och rikare. Partiets lycka är att den amerikanska sociologin filtreras genom ett valsystem som gör att man har chans på makten fastän republikanska väljare numera är i klar minoritet. 

Sverige är något annat, och särskilt Moderaterna bör tänka efter noga. Partiet läcker som ett såll i städerna. I Stockholm tappade man 15 procentenheter mellan toppen 2010 och 2018, mest liberala kvinnor som oroar sig för klimathotet och bytte till Centerpartiet. Risken är att M, precis som den amerikanska högern, irrar bort sig i glesbygd fastän den viktigaste väljarbasen fortfarande finns i storstan. 

Eftervalsanalysen varnade för det redan för tre år sedan, men tendenserna är ännu tydligare nu. ”Vilken resa Moderaterna gör - från storstadsfixerat till landsbygdsbetonat”, twittrade en inflytelserik banjoman häromdagen. Ulf Kristerssons talskrivare delade direkt. 

Det gynnar inte Moderaterna och det gynnar inte svensk politik. Den formas fortfarande av nödvändighet i växelspelet mellan S och M, vilket den måste om de viktigaste frågorna – gängvåldet, energiomställningen, Kinas inbrytningar – ska kunna lösas långsiktigt. Låt KD leka kulturkrig. 

För övrigt kan man importera utmärkta clawhammerbanjos från Spring Valley i Kalifornien. De amerikanska folkmusikerna spelade på sådana. De var progressiva, liberala i ordets sanna bemärkelse samt mycket hoppfulla. De har en klar ton.