Arvid Åhlund
Sedan jag började skriva i Expressen har jag varit på redaktionen en gång. Det var för att hämta ut datorn. Hemarbetet kommer man in i. Att skriva är trots allt ett solojobb, andra kan vässa vinklar och formuleringar, men det mesta gör man själv och ensam.
De flesta jobb fungerar inte så. Sjuksköterska, butiksbiträde, lärare och säljare är utpräglat sociala yrken. Till och med jurister och revisorer arbetar numera mest i grupp.
Och de viktigaste jobben, i den konkurrensutsatta ”kunskapssektorn” som numera är bottenplattan för nästan alla andra, fungerar i själva verket radikalt annorlunda. Där är det sociala nyckeln till nästan allt.
Enligt uppmärksammad forskning vid Berkeley-universitetet i USA skapar varje nytt kunskapsjobb (tänk alltifrån programmering till hyperavancerad produktutveckling inom industrin) omkring fem arbetstillfällen till, mest i den stora och skiftande tjänstesektorn. Bankirer, servitörer och cykelbud – alla är de i praktiken underleverantörer.
Och kunskapsjobben skapas nästan som av en naturlag i storstäderna. De fordrar nämligen ett slags socialt kaos som uppstår där folk jobbar tätt och hullombuller och kan vara smarta i grupp.
Det låter flummigt men forskare vid Harvard-universitetet fann häromåret att folk i större städer är 50 procent mer produktiva än dem i mindre – även när man kontrollerar för sådant som utbildning och erfarenhet.
Det är därför New York, London och Stockholm dragit ifrån sina nationella ekonomier de senaste 20 åren, trots att internet i teorin gjort det möjligt att jobba varsomhelst.
Kanske är det därför som Netflix grundare beskriver hemarbete som ”ganska sämst”?
I det ljuset framstår Spotifys beslut att uppmuntra anställda att fortsätta jobba på distans efter pandemin som en gåta.
Coronan har ”påskyndat tankarna på en arbetsplats som inte kräver att anställda behöver samlas på ett kontor”, förkunnade techjätten förra veckan. Arbete är nämligen inte något man kommer till kontoret för utan ”något man gör”. Eftersom man har hög svansföring uppmanade man andra företag att göra likadant.
Visst, det är möjligt att denna gång är annorlunda, att pandemin redan har stöpt om ekonomin och arbetslivet i grunden och att Daniel Ek får rätt.
Att arbeta på distans är att få en halvtimme till i sängen och slippa rusningstrafiken. Många vill fortsätta. Är man redan inne i lunken och har byggt upp sina kontaktnät och får svar på mejl är det helt begripligt.
Men sedan då? Vad händer med alla nykomlingar som inte får chans att samla på sig det där sociala kapitalet till att börja med? ”De unga blir största förlorarna om arbetet flyttar hem permanent. Att lära sig ett yrke handlar mycket om att vara i en miljö, ha förebilder och suga upp kunskaper från folk som kan mer,” för att låna från kulturjournalisten Ida Ölmedal.
Och vad händer om forskningen faktiskt stämmer? Att det är arbetsplatserna i innerstäderna som, liksom i kraft av sig själva, är den verkliga nyckeln till både välstånd och många av de jobb vi tar för givna?
Andra har trots allt testat Spotifys jobba-vartsomhelst-modell förut. Yahoo och IBM i USA är de mest kända exemplen. De ångrade sig ganska omgående.
Kanske är det därför som Netflix grundare och vd Reed Hastings beskriver hemarbete som ”ganska sämst”?
Han har nästan helt säkert rätt. Återvänd till arbetsplatsen efter pandemin.
