Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Inte ens Åkesson och Lindberg undkommer verkligheten

Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg tror att partierna styr hur väljarna tycker. SD:s partiledare Jimmie Åkesson försöker effektsöka sig igenom coronakrisen.
Donald Trump och Jair Bolsonaro har försökt snacka sig runt coronakrisen. Facit: flest fall och flest döda i världen.
Foto: ALAN SANTOS / AP TT NYHETSBYRÅN
Angela Merkel talar bistert och utan omsvep om epidemin, ekonomin och EU. Hennes stöd har rusat.
Foto: KAY NIETFELD / AP TT NYHETSBYRÅN

Verkligheten styr debatten. Inte tvärtom.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg har en käpphäst: partiernas stöd avgörs av vad debatten handlar om. Talar politikerna skatter, skjuter M i höjden. Talar de invandring får SD en skjuts. Talar de välfärd gynnas S, eller möjligen KD. Därför bör S prata mycket välfärd och lite invandring, helst ingen alls.

Coronakrisen visar detta tydligt, menar Lindberg. Smittan bröt igenom, invandringen föll från dagordningen och SD rasade med 7 procentenheter på ett kick. 

Han har inte fel, men frågan är vad man gör med det. 

”Om vi bara jämt kunde ha ett virus som dödar tusentals människor i månaden, så att väljarna inte hade tid att tänka på annat och medierna bara skrev om pandemihanteringen?”, som Expressens kolumnist Susanna Birgersson sammanfattade det (ja, ironiskt). 

Det hon egentligen säger är att Lindberg har det omvänt. Vi slutade inte prata invandring för att slipade partistrateger leker gud, utan för att krafter, långt bortom Sveavägen 68:s kontroll, vände uppochned på verkligheten över en natt.

Om coronakrisen understryker något, så är det detta: verkligheten styr. Den formar opinionen och opinionen bestämmer dagordningen, inte tvärtom. Det gäller kinesiska virus, vårdköer, elförsörjningen, dåliga friskolor och invandring. Försöker man prata om annat av taktiska skäl, framstår man till slut som verklighetsfrånvänd och von oben.

Vi slutade inte prata invandring för att partistrateger leker gud, utan för att krafter bortom Sveavägen 68:s kontroll vände uppochned på verkligheten över en natt.

Donald Trumps hantering av coronan i USA är ett utmärkt exempel. Epidemin är på väg bort, hävdade han igen i veckan, och ekonomin kommer att göra historisk rekyl. Ingen behöver vara rädd, förutom för Joe Biden. 

I verkligheten har krisen klätt av Trump helt. Smittan sprider sig som en löpeld, nu i södra och västra USA. Parallellt sjunker Trumps siffror som en sten. Biden har till och med gått om i Texas

Ungefär lika dåligt går det för Brasiliens president Bolsonaro. Han har också försökt snacka runt smittan, bland annat genom att hävda att brasilianare är immuna. Landet har nu flest fall och flest döda i världen efter USA. Bolsonaros siffror har rasat och han riskerar riksrätt. 

Jämför med Angela Merkel. Hon talar bistert och utan omsvep om epidemin, ekonomin och EU. Hennes stöd har rusat. Tyskarna uppfattar henne som pålitlig, och att det hon säger stämmer hyfsat överens med vad de ser i Sachsen, Thüringen och Baden-Württemberg.

SD:s främsta bidrag har varit att kräva Anders Tegnells avgång och beskylla Stefan Löfven för en ”massaker”.

Det går att göra den här jämförelsen i Sverige också. Visst, regeringen har inte haft en bra kris och nej, det beror inte på brasiliansk populism. Snarare på samma oklara ansvarsfördelning som vanligt. 

Men fundera lite på hur oppositionen har agerat, jämför särskilt M och SD. 

M hittade en bra balans tidigt. De slöt upp bakom regeringen när det krävdes och har satt press när saker inte rört på sig. De hade till och med självbevarelsedriften att inte ta strid för skattefinansierade utdelningar. De har varit konkreta och konstruktiva, nästan som tyskar. De har haft en bra kris. 

SD valde effektsökeri och spinn. Deras främsta bidrag har i praktiken varit att kräva Anders Tegnells avgång och beskylla Stefan Löfven för en ”massaker”. Det funkar möjligen i normala fall. När saker ställs på sin spets är det lättare att se det för vad det är: trams och fluff. 

Så har väljarna straffat dem också. 

Ingen undkommer verkligheten.